ni vet känslan

När man suddat så mycket att suddet tagit slut och totalt korkat igen hålet där man ska stoppa in alla dyra stift man köpt till sin dyra penna som i sig fungerar väldigt bra men nu är totalt värdelös och oanvändbar bara för att det sitter ett jävla sudd i vägen och det plötsligt känns som att hela världen är konstruerad på exakt det här viset - att det alltid ska sitter ett sketet fakking sudd i vägen för alla saker som skulle kunna bli så bra.

Och man ba.
"Jaha. Och nudå?"

en onödighet

Idag åkte min buss förbi ett gäng kids som matade duvor med lantchips.

Spontant tänker jag min att duvor äter i princip vad som helst - söndertrampad varmkorv, sågspån, jord, utspottade tuggummin, kanske även rentav andra duvor. Ur ett lekmannaperspektiv kunde jag därför inte känna annat än vrede över att någon offrar något så fint som lantchips till ett så okräset djur som duvor. "Vår det lov att vara lite vitlöksdip och cola till det också, kanske?"

Så onödigt. ONÖDIGT.

så hittade jag tumblr...

... och kastade bort typ tre timmar av min söndag. Hur som helst har jag ett till liv där nu!

veckostik v.44

When in alperna på träningsläger:

Och känslan när vi kl. 07:30 imorse efter en risig nattkörning genom Tyskland och Danmark fick sladda in vår otympliga, fullastade Ford Transit på en Statoil-mack i södra Sverige och dricka veckans första kaffekopp där man inte såg ner till botten i muggen var mitt största halleluja-moment på riktigt, riktigt länge. Förlåt, men det är för mig obegripligt hur ett land som ligger så nära Italien kan sätta det i system att servera kaffe som smakar smaksatt vatten utan att någon gör något åt det. Visst att vi i Sverige generellt är större fundamentalister när det gäller just kaffe än folk nere på kontinenten, men även för en icke-fanatiker måste det ju finnas någon slags gräns för vad som får definieras som kaffe. Varför denna skymf, Österrike? VARFÖR?

Jag slänger här ut en gratis affärsidé till den som tröttnat på tillvaron här hemma: dra ner till en skidort och ställ upp en husvagn som serverar riktigt bryggkaffe till alla kaffedrickande skandinaver under högsäsong. Tjäna storkovan. Det enda jag kräver är att få dricka gratis när jag själv kommer dit. Någon?

När Max lagar mat...

Föreställ er detta: en liten pittoresk stuga med stor veranda på den franska landsbygden. Omgiven av åkrar och vingårdar. Solen skiner. Värme. Glada förbipasserande människor som vinkar. Franska barn som springer längs med landsvägen. På verandan står en barbröstad och sluddrande Max Berg framför ett kamerateam och lagar mat. Lite lönnfet och svettig. Kjederökande och vinsmuttande, men lika välmående och folkkär för det. Vid sin sida står Titiyo och hackar gullök. Lika vacker som begåvad. Både musikaliskt och i köket. Hon fyller programmet med genuin glädje såväl som fantastisk skönsång. En fröjd för själen! I ett hörn sitter Markus Krunegård gömd och plinkar på en akustisk gitarr av svindyrt sort. Lite svår och småfull. Precis som man vill ha honom.

"Den här veckan bjuder vi på en skrattfest utan dess like då vi får finbesök av den förtjusade uppsalatösen Veronica Maggio ackompanjerad av benknäckaren från Bromma; Erik Haag. Vi lagar tapas, jagar kaniner, dricker starksprit, pratar om gammal kärlek, och sjunger oss hesa tills långt in på natten. Ett avsnitt ni inte vill missa med andra ord!
Så sitt still i båten, gott folk, för nu lämnar vi hamnen! Fredag kväll, och solen går ner över de små husen i vår lilla stad..."

Nåväl, det är väl ungefär så jag brukar fantisera när jag lagar mat och lyssnar på musik samtidigt...
Här har ni i alla fall en lista med låtar som jag brukar laga mat till: när Max lagar mat.

inför-tenta-mardrömmar

I natt så drömde jag att Maria Montazami flyttade in i huset bredvid mig och min familj. Som goda nyinflyttade grannar så ville hon och hennes make gratulera, och fira, mig på min studentdag. -"För du har tagit studenten! För du har tagit studenten..."  Jag insåg snabbt att dessa människor var snuskigt rika och att jag förmodligen skulle få något fint och dyrt i present. Problemet var dock att jag inte alls tog studenten. Eller ens bodde hemma för den delen! Men det kunde vi ju inte berätta för dem. Så jag och alla nära blev helt enkelt tvungna att fejka en studentmottagning. Med mat, presenter och vin. Mycket trevligt.

Min efterlängtade studentpresent bestod av ett kompendium med instuderingsfrågorna till den annalkande tentan samt en flaska champagne. 

känslor man upplever under en tenta-dag

när saker är gratis

Det är alltid lika märkligt hur barnet i mig lockas fram i sammanhang som involverar gratisgrejer.
Typ dagens arbetsmarknadsmässa. Min mentala inställning till det hela följde samma mönster som alltid.

Utanför: "Nu går vi in här och kollar läget. Lite snabbt alltså."
Första montern: "Okej, INSISTERAR du på att ge mig en gratis cappuccino och en uppenbarligen himmelsk chokladgrej på pinne kan jag väl ta emot det då. För din skull, alltså."
Andra montern: "Bokmärken är ju trots allt användbart! Ett sånt kan jag väl ta. Eller två..."
Tredje montern: "... och godis unnar jag mig ju så sällan! Och den där matlådan ser ju smart ut. Vattenflaskor går ju åt. Vad innehåller de där små färgglada kartongerna? Jag har faktiskt alltid tyckt att nyckelringar är väldigt underskattade! Och kolla, är det väskor där borta...? SÅ MYCKET SAKER JAG BARA MÅSTE HA, FATTA HUR MYCKET PENGAR MAN SPARAR PÅ DET HÄR, ÅH HERREGUD LÅT MIG STANNA HÄR FÖR ALLTID!"

Och vid hemkomsten en timme senare är förtrollningen förstås borta. Alla nyckelringar och pennor och prylar som en timme tidigare känts helt oumbärliga är nu mest bara... skräp. En hög med skräp. Inte ens när jag rensat ut de allra mest onödiga sakerna så att endast guldkornen i sammanhanget finns kvar upphör det att vara typiskt skräp.
Skräp som jag 1) inte har utrymme att förvara eller 2) någon som helst användning för.

Förutom bokmärket, då. Ett sådant behövde jag faktiskt.

Snapsvisor

Det är såhär jag alltid föreställer mig att det ska låta när man sjunger snapsvisor. Det är såhär jag drömmer om att det ska låta när det sjungs snapsvisor. Det är också såhär jag påstår att snapsvisor låter (och skall låta) när jag förklarar snapsvisandet för amerikanare och annat löst folk. 

Men inte låter det bättre för det...

Och kom inte nu och säg att ribban ligger för högt. För det gör den inte. 

Släkten. Jag kommer hem till jul. Börja öva.

Grannjävel

Den nyfunna grannen™ tvärs över gatan bedriver inflyttningsfest ikväll. Tydligen. Det dunkas house och nittiotalsklassiker på högsta volym, samtidigt som blinkande ljus och ett femtiotal uppklädda fönsterrökare försöker samsas om den något begränsade ytan i den lilla lägenheten. En tjock nikotindimma har börjat lägga sig över Vasastan i takt med att Witch Doctor får alla närliggande fönster och väggar att skaka av irritation. Frustrerade grannar försöker förgäves att höja volymen på sina TV-apparater. Men trots hemmabiosystem och dylika värstinggrejer går det ändå inte att urskilja ett endaste ord från vad Gry Forsell vrålar. Festen är helt enkelt för bra.

I lägenheten mittemot sitter Max Berg, 20 år, framför datorn och försöker se smart och svår ut med hörlurarna intryckta långt in i hörselgången. Försöker stänga ute all den där glädjen han inte får vara en del av med musik från både Lejonkungen och Pocahontas. "Jag har det skitmysigt. Vill ändå inte vara med..."

Längre in på kvällen föreslog jag för min käre rumskamrat att vi skulle gå runt i lägenheten utan kläder liksom för att skapa en reaktion. -"JA! Och så tar vi på varandra och håller ögonkontakt med dem hela tiden!" tyckte han.
Våra planer avbröts plötsligt, som vid en påknackning av Securitas, och musiken tvärs över gatan tystnade. Lämporna tändes och folk började lämna lägenheten. - Ett tecken från ovan. Festen är slut och de ska gå vidare. Typ till Spy Bar eller något... Äntligen ska vi få sova i lugn och ro!

Knappt tre minuter går innan man återigen kan höra musik. Lika hög som tidigare. Jag smyger mig fram till fönstret och blickar försiktigt ner mot gatan. Jag tappar hakan. Där står det en röd partybuss.
Allvarligt? En partybuss? Stockholm, are you fakking kidding me?

Jag utgår ifrån att ni inte har en toalett i busseländet. Och därför hoppas jag att ni kommer vara i behov av ett flertal långa badrumsbesök under hela natten. Helst samtidigt. Och med det önskar jag eder en god natt.

Hälsningar,
en trött och arg granne

(ja, jag börjar bli gammal)

tunna väggar

(från föreningens facebook-grupp)

Och så fick mina dagar med entusiastisk duschsång i tron om att ingen hör mig ett hastigt och olustigt slut.

video och två punkter

1. Just nu speglar det här speglar min tillvaro ganska väl. Minus att jag nog inte lyckas kravla runt i skräp med samma stil.
2. Bra låt.

dålig stämning

Extremt dålig stämning i badrummet imorse: 

Erik insåg att det bara var torsdag fastän han vaknat upp i tron om att det var fredag. Såhär förtvivlad blev han. "Hur är det möjligt? Veckan har ju varit såå lång!" sa han med gråten i halsen.
Jag hade inget bra svar. Och inte blev det fredag hur mycket han än tjatade.
"Men imorgon", sa jag. "Då. Då!"

Måndagsbild

du och ja' och våra rika släktingar i USA

Den här löpsedeln väcker så många frågetecken hos mig. Menar man att man knäckt någon slags svårlöst kod här? Finns det en stor del av Sveriges befolkning som dagdrömmer om att hitta rika släktingar från USA? Och går det förresten enbart att spåra upp de rika släktingarna? De fattiga då, kan man få tag på dem om man vill? Eller är den där rikedomen en vedertagen förutsättning för att det ska vara lönt att vilja spåra upp några amerikanska släktingar över huvudtaget? Vad är i sådant fall syftet med hela spårandet: att vi vill återknyta gamla släktband för själva relationens skull eller att vi ska kunna bonda rejält för att sedan göra anspråk på eventuella arv när de här rika släktingarna i USA så småningom trillar av pinn...?

Jag läste förvisso aldrig själva artikeln. Vem är jag att döma. Den kan ju ha varit intressant och spännande och högkvalitativ och sådär helt sjukt läsvärd som artiklar kan vara ibland.

....
............
.......
...

Eller så var den inte det.

Summer Wine

Lana del Rey är min favoritperson. Näst efter Lykke Li. Jag älskar hennes musik. Vemod när det är som bäst. Born to Die är enligt mig en av världens allra bästa låtar. Någonsin. - Ja, det stämmer.
Den här låten är visserligen en cover på Nancy Sinatras gamla dänga med samma namn. Men jag gillar den här versionen minst lika mycket. Om inte mer. Den har gått varm under hela helgen. 

Moders tankar kring Lana: "Gör hon bara sån här musik? Alla hennes låtar låter ju likadant..."

Maxs svar: "Tjao... Hennes musik är ju väldigt melankolisk och eländig. Men att du tycker så KAN bero på att den här låten nu har spelats tre gånger i rad... Vi kan byta till Lykke Li om du vill."

Att plugga som Max

Jag ställer alarmet på 07.00. Intalar mig själv att jag SKA jag gå upp i tid den här gången. Jag måste verkligen börja plugga tidigt och hålla på hela dagen! Jävlar vad duktig jag ska vara!

Klockan 10.30 dagen därpå kliver jag upp ur sängen. ”Det gör inget. Jag pluggar bara längre ikväll!” tänker jag då jag glufsar i mig min frukost. ”Detta kommer att gå bra.” Kollar därefter både Facebook och Instagram.

11.20 sätter jag mig vid skrivbordet. Skolböckerna är uppslagna och utspridda. Anteckningsblocket ligger prydligt inom räckhåll för eventuella anteckningar. -Dags för ett stycke rejält plugg. Jag börjar läsa. Läser sidan ner. Pluggpaus. Sträcker på mig och blickar ut genom fönstret. Ett gäng skator hoppar omkring på taket mittemot. ”Skator är ju rätt fascinerande varelser ändå...” tänker jag och minns tillbaka på ett videoklipp där man ser hur en skata räknat ut hur ett trafikljus fungerar. Grönt ljus - skatan sitter och iakttar bilarna. Rött ljus - skatan flyger ner och lägger en nöt framför bildäcket. Gult ljus - skatan flyger iväg. Grönt ljus - bilen krossar nöten. Rött ljus - skatan flyger ner och hämtar den nyknäckta nöten. -”Justja! Plugg var det ja!” Jag fortsätter att läsa. ”Fan vilken tur att det är en dag i morgon också innan tentan. Annars kommer jag nog aldrig att klara det.” suckar jag. ”Men jag kommer ju förmodligen göra lika lite då som idag.” Läser en halv sida. -SMS!!!

Sändare: Hej vad gör du?

Max: Pluggar. Sj?

Sändare: Lust att hänga sen?
Max: Kan inte. Måste plugga hela dagen... Tyvärr! En annan dag!

Sändare: Ok. Synd :( Lycka till!

Max: Tack! Lär behöva det!

Tillbaka till boken. Läsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsa. En sida. ”Fan vad hungrig jag är.” Smyger iväg ut till köket. Öppnar kylskået. ”Fast det är jag ju inte, egentligen.” Går tillbaka till skolböckerna. Väger på stolen och blänger surt på bokeländet framför mig. Ljudet av små, små knackningar på fönstret. Jag vänder mig om och inser att det har börjat regna. Jag gillar regn. Det har jag alltid gjort. Allt känns så mycket mysigare då. Till och med plugget känns mysigare! Justja plugget! Fan Max. Du försöker ju inte ens... Vart var jag nu? Justja. Läsaläsaläsaläsa. Jag läser ytterligare ett stycke. ”Skulle nog behöva handla också.” tänker jag. ”Men om jag läser i tjugo minuter till så går jag och handlar sen. Ja det blir bra.” Fem minuter senare står jag i hallen och snörar på mig skorna. Går och handlar.

Efter 40 minuters intensivt handlande och promenad återvänder jag till lägenheten med fyllda ica-påsar och ett tillfredsställt sinne. Packar upp varorna och går sedan tillbaka till den alltmer frustrerande kurslitteraturen. Läser några meningar. Kommer sedan på att jag inte ätit någon middag ännu. "Äta bör man annars dör man." Går ut i köket där jag påbörjar matlagningen. Utövar mina Jamie Oliver-skillz vilket får den nyfunna grannen att nyfiket kika fram i sitt köksfönster. Sätter mig sedan till bords och äter. Gott.

Sista skriket nu. Nu måste jag läsa. Jag sitter åter vid skrivbordet med den uppslagna boken framför mig. Svär över att jag har låtit en hel pluggdag gått till spillo... Igen. Fan, att jag aldrig lär mig?! Måste bli bättre på detta!!! På riktigt denna gången.
Jag har knappt hunnit läsa två sidor när min roomie sticker in huvudet i rummet:

-”Ska vi se ett avsnitt av Breaking Bad?” frågar han. 

-”Ååh... Jag måste egentligen plugga...” säger jag. ”Men jag kan nog behöva en paus...”

Fyra avsnitt senare har klockan blivit mycket. Alldeles för mycket. Läggdags. 

I sängen räknar jag ut hur många sidor jag läst idag. Kommer fram till att jag ungefär har läst ett halvt kapitel, när jag egentligen borde ha läst åtta hela. Suck... Ställer alarmet på 07.00. Intalar mig själv att jag SKA jag gå upp i tid den här gången. Jag måste verkligen börja plugga tidigt och hålla på hela dagen! Nu är det sista chansen! 

Jävlar vad duktig jag ska vara...

ungefärlig tankestik från v.40

om att inte dricka med måtta

När jag kom hem från Universitetet vid strax före 19 idag var jag trött. Osedvanligt trött. Deppig. Orkeslös och halvsur av flera anledningar som inte är så farliga i sig men ändå vid trötthet ger upphov till ilska. Trotsig som ett lågstadiekid och med ett schema alldeles för fullt av saker jag aldrig skulle hinna med.

I kylen stod två burkar Redbull som jag kom att svepa inom loppet av tio minuter. Den första av hunger medan jag lagade mat, den andra av ren okynnestörst och ett desperat behov av energi.

Det fick kvällen att se ut ungefär såhär:

NU SKA HÄR LAGAS MAT, JÄVLAR VAD JAG LAGAR MAT! OCH SÅ ÄTER JAG DET SKITSNABBT OCH NU SKA DET BRYGGAS KAFFE OCH WHAT, DET FINNS INGEN MJÖLK? JAG SPRINGER OCH KÖPER MJÖLK! JAG KANSKE SKA DAMMSUGA? JAG DAMMSUGAR! OCH SÅ BYTER JAG LAKAN OCH SÅ PUTSAR JAG SPEGELN OCH DISKAR OCH PLOCKAR UNDAN OCH SÅ SPRINGER JAG I TRAPPORNA OCH BOKAR TVÄTTID OCH NU MÅSTE JAG PLUGGA. LÄSA LÄSA LÄSA LÄSA OCH GUD VAD JAG ÄR SUGEN PÅ CHOKLAD, JAG SPRINGER TILL AFFÄREN IGEN OCH KÖPER CHOKLAD! OCH SHIT VAD GOTT DET VAR MED CHOKLAD OCH NU MÅSTE JAG BARA LÄSA LITE TILL SEN SÅ SKA JAG...

DUNK.

Och där tog energin slut.

Nu ligger jag däckad i sängen, på samma ställe som energin lämnade mig, och är för trött för att ens gå upp och borsta tänderna. Som ett barn efter en sockerkick eller någon slags tripp på uppåttjack.
Klar och slut.
Klart slut.

det är över nu

Idag är en stor dag. Idag är dagen då världens snuskigaste tandkräm äntligen - ÄNTLIGEN - har tagit slut.

Den hade verkligen allt äckligt som går att ha. Tänderna kändes aldrig rena. Den hade dålig eftersmak som satt i för länge och fick allt annat (särskilt kaffe) att smaka mer pyton än efter normal tandkräm.
Själva smaken i sig var densamma som om någon smält ner Jenka-tuggummin och blå fruktklubbor (de platta, cirkelformade med transparent plast över som man alltid fick på pizzerior, minns ni?) i en stor behållare och färgat smeten blå.
Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det måste ha varit så det gick till när den gjordes.

Nåväl.
Nu är vår tid tillsammans över, och jag och min andedräkt kommer att skutta lyckligt hela vägen till affären för att köpa en ny.

Lärdom: sluta lita på tv-reklamer.

Legohus

Jag har inte lyssnat på speciellt mycket akustiskt gitarr-smör i mina dagar. - En ensam spoling iklädd gitarr, sängkammarblick och lugg, sjungandes om kärlek är ting som aldrig varit speciellt lockande för min del. Dels eftersom jag föredrar munterheter som Lykke Li, Lana del Rey och Markus Krunegård. Och dels eftersom gitarrsmöret alltid låter likadant i mina öron... 

Men häromsistens när jag surfade webben på jakt efter ny musik råkade jag halka över denna fantastiska musikvideo av Ed Sheeran. Och detta kan mycket väl vara den bästa musikvideo jag sett. 

Kärlek. Mer till Rupert än till Ed dock. But still...

Och så enkelt kan det vara för mig... En spotifylista med gitarrsmör (och annat smör) är nu ihopskrapad.
And I love it. Den har gått varm i mina lurar i flera dagar nu. Fyller mina höstdagar med kärlek och mejeriprodukter. Smör dvs.
Nu när omgivningen och tillvaron fylls av vemod och melankoli är det nog bara nyttigt om man tar ett steg bort från Lykke Li ett tag.

Fast näe...

konsten att bära hatt

För en tid sedan blev jag med hatt, vilket är en helt ny företeelse för mig. Då min ömma moder besökte Stockholm kom det sig att jag - lite på skämt - slängde på mig en hatt inne i en butik, varpå hon proklamerade att "du går inte härifrån utan den hatten, ok?". Jag var skeptisk, vilket ledde till att hon köpte den åt mig. Det var ett Tjuren Ferdinand-moment för henne. "Honom ska vi haaa!". Men med hatt.

Nu är jag förstås hattkär och vill att den ska följa med vart jag än går. Men det finns ett problem.

Som hattägare blir en plötsligt oerhört medveten om hur mycket det blåser i det här landet. Har ni någonsin tänkt på det? Det hade inte jag. I princip har det i min värld behövt blåsa riktigt kraftigt (tänk träd som ligger vågrätt och paraplyn som virvlar runt i luften) för att tanken "idag är en blåsig dag" ska slå mig.
Förrän nu då, när den här hatten har kommit in i mitt liv.

Nu inser jag att även en vanlig icke-blåsig dag ändå är tillräckligt blåsig för att en hatt ska vägra sitta kvar på huvudet. De normala vindförhållandena i den här staden är liksom inte alls hattvänliga.
Jag måste alltid pressa ner den mot hjässan med ena handen för att den inte ska ramla av. Åtskilliga gånger har den ändå fallit till marken och tvingat mig att skamset plocka upp den (jag lovar - i det riktiga livet är den scenen inte alls lika Carrie Bradshaw-filmisk som en kan tro) eller be personen bakom mig om ursäkt för att vederbörande precis fått en filthatt i nyllet.
I nio fall av tio slutar det hela med att jag bara ger upp och bär den i handen, vilket dels är helt värdelöst och dels känns som ett svek mot såväl hatten som mamma.

När jag nu vistas utomhus har jag desperat börjat spana efter tecken på hur hattfolk bär sig åt för att lyckas. Vad vet de som jag inte vet? Använder en något slags osynligt senilsnöre? Är det meningen att en ska ta omvägar för att enbart gå på gator som ligger i lä? Sätter folk dubbelhäftande tejp i håret eller syr in tyngder som håller fanskapet på plats?
KAN NI INTE BARA BERÄTTA VAD FAN JAG SKA GÖRA?!

Tack.

// ledsen tjej som fick söka vindskydd intill en vägg för att ens kunna ta en bild på sitt elände. 

livet - the totally covered version

Är det någon som kommer ihåg att det fanns en Pokémon vars i princip enda attack var att lägga sig på sin motståndare?
Inget sofistikerat. Inget genomtänkt eller häftigt över huvudtaget.
Bara DUNK liksom.
(Har för mig att den hette Snorlax. Pokémonen, alltså.)

Det har livet gjort med mig nu.
Det har givit ifrån sig ett trött ljud, långsamt börjat tippa och sedan bara lagt sig på mig.
Och här är jag nu. Ursäkta? Hallå? Skulle någ... skulle någon kunna hjälpa mig? Jag sitter liksom fast här! Här under! Hallå! HALLÅ?! 

Jag är inte någon mästare av metaforer, men det är ungefär så det känns. Som att jag är begravd under en stor hög av kurslitteratur och lagboken och matlådor och färgglada markerningslappar och kaffe och juridiska termer och överstrykningspennor och jobbtimmar och ändlöst stirrande in i datorskärmen.
Som att någon skriver post-it's med saker jag måste göra och klistrar dem över hela mig.

Ungefär såhär:

(Ja, självklart är det jag på bilden. Slips och kostym bär jag numera vardagligen i skolan för att komma in i rätt jurist-mode.)

Skämt åsido. Inte sagt att allting bara är elände.
Men det är så mycket.

Livet förtjänar just nu en fet karatekick. Om än bara för att komma på rätt köl igen.
Även om det redan ligger.
Någon som känner sig manad?

chamakay

Kunde inte låta den här underbara videon (och låten) passera obemärkt. 

Det får tala för sig själv.  

Öppet brev till Högskoleplugg

Kära Högskoleplugg,

Vi har nu träffat varandra på en daglig basis under tre veckors tid. Tre, förhållandevis, ganska bra veckor.

Saker och ting fungerade väldigt bra mellan oss i början av vår relation. Jag trivdes i ditt sällskap, skrattade åt dina skämt, träffade dina vänner och tog till mig de saker du sa. 

Solen sken. Jag var glad.

Men någonting hände. Redan efter en och en halv vecka blev du omotiverande, otrevlig, kall och elak. 

Trots att jag, vid ett tidigt stadium, hade förstått att du skulle bli ett det elände du idag är, så valde jag ändå dig framför kafélivet. 

Varför? För att du skulle vara bra för mig. Du skulle hjälpa mig. Vi skulle hjälpa varandra.

Men framförallt för att jag trodde jag på dig. Jag trodde på dig såpass mycket att jag kastade mig in i ovisshet, CSN-samtal, tidiga morgnar och kurslitteratur. Allt för din skull. 

Men vad fick jag tillbaka? Ångest. Fattigdom. En höst utan färger. Otrevliga grannar och ett dammigt piano.

När ska jag få något i gengäld? När ska jag få allt det där du lovade mig? När ska du börja tro på mig? När ska du börja älska mig?

När?

Tiden har fått mig att förstå. - Vi är inte gjorda för varandra. Det har vi aldrig varit. Vi kommer heller aldrig att älska varandra. Men det är okej. 

Trots att jag är medveten om detta så kommer jag aldrig att sluta tro. Tro på att vi en vacker dag kommer att finna varandra. 

Det är en lögn jag kommer att leva med i resten av mitt liv. 

Vi ses i morgon. 

//Max

PS. Du fick mig att skriva det här inlägget istället för att plugga. -Därför hatar jag dig just nu. DS.

fem snabba hösttecken

- Man blir förkyld. Oklart hur. Det bara blir. Helt oundvikligt.

- Bananflugorna mobiliserar och invaderar i trupp.

- Mat-och-sovklockans matsymboler byts ut från att vara jordgubbar, ostbrickor och vinglas till att bli havregrynsgröt, trista matlådor med grått, oformligt innehåll och mikrovärmt kaffe.

- Rusningstrafiken är tillbaka. Kräver väl ingen vidare precisering. SVETT. TRÄNGSEL.
ANDRA MÄNNISKORS ARMHÅLOR I ANSIKTET.
Gud hjälp mig.

- Det plötsliga behovet av värmeljus. Vad fan, klockan är liksom bara åtta och det är redan mörkt ute? Hur ska jag kunna leva i det här? Jag ser ju ingenting! Det är som ett Mordor! LÅT INTE MÖRKRET TA MIG!


  
Tänder femton värmeljus och hyperventilerar en stund under en filt i soffan.
Nu känns det lite bättre.

att mysa med Doris

Såhär i skolstartstider och höstentrén kan tillvaron vara lite spänd, nervös eller allmänt jävlig för vissa. Då kan det vara skönt med lite glad och svängig musik.

Min mormor heter Doris, så för att göra låten ännu bättre kan vi låtsas att det är hon som sjunger.

#popa13

I give you: festivalhelgen i oskarpa, mörka mobilbilder! Sådär typiskt livsomvälvande och otroligt konstnärliga som mobilbilder ofta är. Varsågoda.

Dock ska jag bespara cyberspace de dussintals videoklipp som spelats in i euforiska stunder framför scenen."Det här kommer bli så jäääääääääkla mäktigt att visa i efterhand!" tänker man när hoppar där med telefonen i näven. Men det blir det ju aldrig. En iPhone är ju typ oförmögen att återge annat än en massa kakofoniskt skrål. Vilket en uppenbarligen har väldigt svårt att lära sig någon gång.
Men i stunden var det fint. Tack festivalkompisar!

spel om samvetet

Wordfeud. Ni vet, Wordfeud? Klart ni vet.
Alla vet. Alla har provat och förälskats och tröttnat och därefter ersatt det med något annat mer eller mindre intellektuellt spel sedan en ganska lång tid tillbaka.

Jag kan erkänna att jag överlag var väldigt sen med att anamma just Wordfeud när det begav sig, men när det för ett tag sedan plingade till på det där bekanta, tretoniga sättet i telefonen hade jag i princip förträngt att jag ens hade appen kvar.
"Lindbergpeter7550 invites you to play a game of Wordfeud", sa skärmen.

Båda mina föräldrar har nämligen till sist börjat använda sina iPhones som iPhones. Tagit steget från från kan-man-bara-sms:a-och-ringa-är-jag-nöjd-stadiet till att faktiskt förvalta modern teknik på ett mer omfattande sätt. Vilket alltså lett till att de börjat ägna sig åt det här med spel-appar. Under en period kunde jag ringa hem om kvällarna för att kolla läget och mötas av ett "bara fint, vi sitter här i soffan och spelar Wordfeud!"
Herregud. Det tålamodet, alltså.

Men det här är ju förstås fint och bra på många sätt. Nu har mina föräldrar klivit in i den där sfären där man kan umgås på det där icke-fysiska sättet som sociala medier och spel innebär. Man skickar ju liksom små bekräftelser till varandra om att man fortfarande lever, även om det bara är genom en like eller ett enstavigt ord som ger fem poäng. Man uppfyller små löften åt varandra.
Problemet är bara att jag är FRUKTANSVÄRT (i versaler) dålig på det.

Dels är jag dålig som i att jag ofta förlorar. Det kan jag ta. Men dels är jag också dålig som i att jag trots upprepade påminnelser - "Hurry up, your time will expire in 2 hours!" - nästan alltid förlorar spelet för att min tid hinner gå ut. Och varje gång känns det som att jag sviker löftet jag ingår med mina föräldrar genom att påbörja ett spel. Att jag glömmer bort dem. Att jag inte hinner med dem.
Det ger mig så dåligt samvete och väcker en ilska som jag likt en kulspruta riktar febrilt åt alla möjliga håll. Dumma spel som alltid ger mig dåliga bokstäver! Dumma regler, det där är väl fan inget ord?! Dumma spelutvecklare som konspirerar mot mig! Dumma telefon som inte tjatar oftare! Dumma er som ens vill spela det här! 

Jag måste introducera dem för Quizkampen innan jag blir deprimerad.

Historieätarna

Här uppvisas en liten del av den genialitet som gör Historieätarna till en av världens bästa TV-produktioner.
Njut. 

kvällsduscharen

Brukar du duscha på morgonen eller på kvällen? Det känns som om det vanliga vardags-duschandet kan delas upp i ett morgondusch-läger och ett kvällsdusch-läger. Endel människor använder duschandet som ett sätt att vakna till på morgnarna. Andra vill känna sig fräscha när de kryper ner bland sina lakan vid läggdags. Vissa duschar på morgonen för att börja dagen ren och fräsch - redo för äventyr. 

Andra hävdar att de skulle bli tvungna att duscha ännu en gång på morgonen då de svettats så extremt mycket under natten. 

Och vissa människor, som t.ex. min nuvarande rumskompis, duschar hela tiden. Det får man göra om man vill.

Personligen är jag en kvällsduschare. Jag är det av den enkla anledningen att jag tycker om att krypa ner bland mina lakan lika ren som en nyskalad banan. Men också för att få mer tid till att snooze’a på morgnarna. 

I USA så brukade Felix Röd kliva upp 30 minuter innan mig för att duscha och göra sig i ordning. En annan fick ju då 30 minuter att snooz'a bort istället. 30 minuter till att fortsätta drömma. Att Mysa. Sova. Vara lycklig.

Jag gillar att sova. Jättemycket. Och det gör jag också. Snoozeknappen är min största synd. 

Men det är okej. Eftersom jag tydligen inte svettas lika mycket som er morgonduschare. Oh snap. 

"om tio år kan jag skratta åt det här"

Idag är en sådan dag. En dag som man förhoppningsvis kommer att se tillbaka på om tio år och med ett leende på läpparna tänka "ja, tänk den där gången...", skaka på huvudet och glädjas åt att aldrig behöva vara där igen.

Idag skulle jag ska köpa kurslitteratur.

Jag åker till Universitetet och följer skyltarna mot juristernas hus. Fint. Jag hittar en dörr till huset som jag rycker i.
Den är låst.
Någon kommer gåendes på utsidan av huset och jag frågar honom om han vet var bokhandeln ligger.
Han tittar frågande på mig, vänder sig om och pekar mot en dörr ca 15 meter bakom sig - en uppställd dörr omgiven av glasrutor som avslöjar den enorma mängden bokhyllor som gömmer sig där innanför.
"Där", säger han.

"Jaha. Hehe. Tack."

Väl inne i bokhandeln hittar jag inte det jag ska ha. Jag tittar och letar och läser på ryggar, det sitter lappar överallt men ingenting hjälper mig. Jag börjar svettas. Ber om hjälp i kassan, där personerna bakom disken firar av nästa frågande blick och pekar trött mot hyllorna jag där nyss spenderat 10 minuter.
"De ska stå där. Men om du är smart köper du begagnat. Det står där borta."

"Okej. Hehe. Tack."

I begagnat-hyllan hittar jag allt jag behöver, sånär som på en bok. Med famnen fullastad går jag därför tillbaka till den ursprungliga hyllan igen. Kom igen nu. Spanar i fem minuter utan resultat. Ger upp.
Går tillbaka till tjejerna i kassan (som tack vare lokalens ringa storlek garanterat sett minsta rörelse jag gjort där inne under hela besöket), langar upp min hög på disken och säger "Det är en bok jag inte lyckas hitta..."
Får ännu en frågande blick.
".... Europarättens grunder, heter den.."
Ingen reaktion.
"... kanske är det jag som är dum i huvudet, men den verkar inte stå där."
Tystnad.
"Den står nog inte där eftersom den är slut, det kommer en ny upplaga i september" säger en av de uttryckslösa ansiktena till sist. Hon ser ut att vilja tillägga men du är nog lite dum i huvudet också. 

Till sist får jag betala. Och när alla böckerna är packade i en påse som räcks fram mot mig och jag bara behöver stoppa tillbaka kortet i plånboken innan jag kan ta den förbannade kassen och lämna den förbannade bokhandeln någon förbannad jävla gång - då lyckas jag med konststycket att öppna plånboken åt fel håll så att ett litet regn av kvitton strösslas ut på golvet framför disken.

"Oj. Hehe."

Tar emot kassen.

"Tack."

Nu tronar de iallafall i en präktig hög här hemma på köksbordet, och om tio år kommer jag ju kunna skratta åt det här. Right? Right. Hehe.

lill-lördagslåten

Och så lite trevlig soulpop såhär mitt i veckan:

Fibes Oh Fibes! - Goodbye to love

helgens insikter och lärdomar

... som jag i brist på annat att förmedla gör en trevlig liten lista av:

• Det finns i princip ingenting ätbart som inte blir bättre med lite basilikablad på. 
• Det behövs mer ballonger, girlanger och färgglatt pynt i mitt liv (och säkert även i många andras liv). Barnet i mig klappar fortfarande händerna av förtjusning och vägrar ta ner helgens fest-dekorationer.    
• Med handen på hjärtat: snaps smakar verkligen som döden själv. Och kommer förmodligen alltid att göra det, särskilt eftersom jag nu klivit över den där 5-försök-krävs-för-att-kroppen-ska-lära-sig-gilla-saker-gränsen. Med råge. Därför skiljs jag och snapsen nu åt och jag kommer inte att skicka några vykort. 
• Den där "okej rå, sista ölen!" är aldrig värd. Lyssna nu, barn: A-L-D-R-I-G.

• För av avrunda med något lite mindre nonsensartat (förutom basilikan, glöm aldrig vad jag sa om basilikan!) hittade jag även detta i min FB-feed, mycket bra och inte alltför klyschiga heja-livet-tankar för oss som lider av viss ångest inför vad vi ska göra med oss själva: 10 choices you will regret in 10 years.

en bra dag

Idag har det varit en sådan dag då allt har gått emot mig. Det har liksom inte varit meningen att jag ska ha skönt flyt idag. Att något ska gå som jag vill.

Började dagen med att bli upptvingad av min rumskompis klockan 8. "FINE!" sade jag och satte mig vid datorn. Om jag ändå ska vara uppe såhär tidigt kan jag väl lika gärna ta itu med lite tråkiga växa-upp-saker. Beräknad tid: högst en timme.

Delmoment 1: CSN
Jag sökte CSN-bidrag för cirkus en vecka sedan. Fick reda på idag att jag var tvungen att skicka in mina betyg från USA. Var därför tvungen logga in på skolans hemsida för att skriva ut dem. Inser att jag glömt bort mitt lösenord. Provar mina standardlösenord. Fungerar inte. Efter tre försök dyker en liten röd text upp som säger att jag måste vänta en kvart innan jag får försöka igen. Väntar en kvart. Tre försök. En kvart till. Tre försök. Ytterligare en kvart. Misslyckande. Försöker återställa mitt lösenord. Fungerar icke. Tre försök. Femton minuter. I oändlighet.
Går ut på promenad.

Försökte lite senare med att söka bostadsbidrag via försäkringskassan (delmoment 2). Tydligen kunde inte min version av adobe reader läsa dokumentet då den var för gammal. Uppdatera. Uppdatering lyckades. Adobe reader kan inte öppna filen. Men fack mej. Ignorerar. Försöker logga in på skolans hemsida igen. Tre försök. Femton jävla minuter. Två försök. Inloggad. Lycka. Letar mig fram till sidan där betygen förvaras och klickar mig fram till print. Fungerar inte. Nehepp. Save as PDF. Icke. Suck... Skickar efter betygen via post.

Klockan är halv 6. En ledsam Max går till Ica. Köper lite föda och hudkräm som tröst för alla misslyckanden gjorda denna dag.
Självsäkerhet: Obefintlig. Ångest: Högst närvarande. Självömkan: O ja.
Kommer hem. Hudkrämen visar sig vara duschkräm.

Jag. Orkar. Inte.

Jag visste att gå upp klockan 8 är ett dåligt omen. Jag visste det!

Soundtrack för denna dag: Coldplay - Fix You

Men på't igen imorgon! Wiiieehoo!!! Heja mig!

Den nyfunna grannen

Det är ganska lustigt det här med att byta ut en liten ort för en storstad. Man lär sig ganska fort hur saker och ting kan förändras över natt. Tvärs över gatan i lägenheten mitt emot har en ung tjej alldeles precis flyttat in. Hon gillar att röka i köksfönster och att vara blond. Jag vill inbilla mig att hon är i min egen ålder, ser hyfsat bra ut, och är arbetslös. 

Man kan se rakt in i lägenheten. Vilket på något sätt är känns väldigt naket och utgivande. Ens hem är väl ändå en plats där man skall kunna gömma sig undan nyfikna blickar. Eller? 

Jag vill redan här understryka: Jag stalkar inte människan. Jag försöker inte ta reda på vad hon gör om dagarna. Jag försöker att inte tjuvkika. Men i och med att det är såpass öppet och inbjudande så är det svårt att låta bli...

Nu sitter säkert några frustande pojkar som fastnat vid den första meningen i förgående stycke och tänker orena tankar. Till er vill jag bara säga en sak: Väx upp!  Jag är bättre än så....

Hon drar för gardinerna när hon byter om. Såklart. Dah..?!
Det gör inte jag däremot...

Vem är denna människa? Vart kommer hon ifrån? Vad gillar hon för typ av kaffe? Hon verkar ju gilla köksfönster så hon kan ju inte vara annat än sund...

Detta är något som jag aldrig tidigare varit med om, då jag är uppvuxen på landet. Så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. I Torsby känner man till varandra, speciellt sina grannar. Inga frågetecken kring människorna i grannskapet icke. Det första man hade gjort där, om någon flyttat in, hade varit att knalla över gatan för att hälsa den nyinflyttade välkommen till grannskapet med en bit torrt vetebröd. Med andra ord; där hade aldrig en situation som denna uppstått. Då hade jag vetat vem hon var, mina föräldrar hade känt till hennes föräldrar och man hade sluppit att skriva detta inlägg. Vem är du och vad vill du mig?? Hon verkar ju tycka om köksfönster så hon kan ju visserligen inte vara något annat än sund...

I och med att jag kan se allt vad hon gör, så måste ju hon också kunna se vad jag gör. Kanske sitter hon och bloggar om mig i detta nu, och undrar vad jag är för kräk? Kanske vill hon bli min vän och kunna vinka över mig när hon vill ha fikasällskap? 
På något konstigt sätt känns det som om man blivit fråntagen sitt privatliv... Friheten att göra vad man vill. Jag gillar ju att klampa runt i lägenheten iklädd enbart underkläder och dansa som ett fån. Gillar att kunna sitta uppe långt in på småtimmarna utan att behöva undra över om någon ser mig. Gillar att kunna vistas i ett hem utan ett stycke okänt ögonpar iakttar varje steg jag tar. Detta går icke för sig! röt värmlandspojken och slog näven i bordet.

Johanna skrev ju alldeles nyligen om obekväm tystnad. En liknande situation uppstod faktiskt mellan mig och grannflickan häromsistens:
Jag satt i köksfönstret och lyssnade på musik i min ensamhet (avnjöt ett stycke Håkan Hellström om jag inte missminner mig helt) när hon plötsligt satte sig i sitt eget köksfönster mittemot för att röka. En väldigt jobbig situation uppstod. 
Vi var båda väl medvetna om den andres existens och situation. Vad göra? Mitt huvud började gå på högvarv: 
"Borde jag hälsa? Borde jag säga något? Något roligt? Vinka kanske? Lätta upp stämningen på något sätt? Skratta? Dansa? Nej inte dansa. Det skulle bli pinsamt. Men skratta kanske? Näej... Säga något roligt borde jag göra. Aah faktiskt. Så kanske vi kan börja hänga. Ha gemensamma fester osv. Men vad ska jag säga då? Borde jag ens säga något förresten?! Förväntar hon sig att jag ska säga något? Jag var faktiskt här först. Om hon vill ha kontakt så ska hon fan vara den som börjar konversationen. Varför säger hon inget? Fyfan vad otrevlig hon är! Hon smygtittar med jämna mellanrum men säger inget. Ge fan i att glo!!! Sjukt obehaglig tjej. Jävlar vad obekvämt detta är..."

Sedan stängde jag fönstret och gick till soffan istället. Vi har sedan dess försökt undvika våra köksfönster så gott vi har kunnat. Men eftersom hon är rökare blir hon med jämna mellanrum tvungen till att ge efter sina lustar och återvända till förnedringens öppning.
- Ha-ha. Jag vann.

nostalgi och popcorn-möbler

Här sitter jag och tar mig ett järn med IKEA-katalogen. Den damp ner i min brevlåda i eftermiddags.

Min brevlåda tillhör kategorin med dekaler som vänligt men bestämt avsäger sig reklam "men tar gärna IKEA-katalogen". För oaktat hur ofta man än säger sig inte vilja ha trista, opersonliga möbler från Kamprad och alltid, alltid mår lite dåligt de gånger man besöker varuhuset för att inhandla sina värmeljus, soffkuddar och förvaringslådor ligger det ändå något slags magiskt skimmer över själva katalogen.

En av mina största hobbies när jag var liten var att möblera om i mitt rum, och de gånger jag fick slut på idéer eller fysiskt inte förmådde flytta fler saker kunde jag istället sitta i timtal och skissa, rita och måla olika planer för rummet. Förstås med IKEA-katalogen till ständig följeslagare att göda mina fantasier.
Topplistan på saker jag dreglade över i åratal var 1) en cirkelformad säng, 2) ett av det ASCOOLA, neonfärgade förvaringsborden i plast som alltid var fyllda med popcorn på bilderna, 3) en sittpuff med svartvitt ko-mönster.

Såhär i efterhand säger jag tack till mina föräldrar för att de inte gav efter för mina begär. Ett popcorn-bord? Really? Vem fan vill äta popcorn direkt från bordet? finns det över huvudtaget någon där ute som någonsin haft plats för en rund dubbelsäng i sovrummet? Inte någon elvaåring iallafall.

I och med att katalogen fortfarande trillar ner med jämna mellanrum och kan väcka gamla minnen till liv har jag åtminstone möjlighet att såhär i efterhand skrocka hånfullt åt det hela. Få lite njutningsfull nostalgi lagom till helgen. Samt kunna grotta ner mig i mina nya beroenden: kaffekoppar och glasburkar.

Om ytterligare elva år kommer nog mitt då trettiotreåriga jag säkert få ett gott skratt åt det med.
"Alltså... glasburkar? Really?"

fredagsbeatet

Har sittdansat till M.I.A. hela förmiddagen. Det har varit fantastiskt. Så det känns inte mer än rätt att dela med mig av det hela så att ni också får göra det.

So now: you dance. Ok? Ok. 

Hemglassbilen-vem?

Det här med glassbilen och dess funktion har jag aldrig riktigt förstått mig på. - En bil som kör omkring på kvällarna för att locka till sig föräldrar och barn via en förskrämlig melodi. Mjaeh... Låter mest bara konstigt... Men jag antar att lilla Sverige ville ta efter storebror USA när detta infördes. Ville att hemglassbilarna skulle bli något som barn sprang efter. Något att se fram emot på sommarkvällarna. Precis som på film! Men visst känns det ändå som om själva glassbilandet inte riktigt slog igenom på samma sätt i Sverige som det gjorde i staterna? 

Handlade ni någonsin glass från hemglassbilen som barn? Det gjorde inte jag iallafall. Ingen annan i mitt kvarter heller för den delen. Men nog fasen stod den blå bilen alltid parkerad på precis samma ställe var onsdag ändå. Under hela min barndom. Stod den där. På vänster sida bredvid lekparken. Varje onsdag klockan 7. Försökte se oskyldig ut. Skrek ut sina enformiga melodi. 
Men jag visste bättre... Jag höll mig hemma.

Glassbilselände, kan du inte bara gå och DÖ?! Det är ändå ingen som vill ha din smutsiga glass!

- Att köpa glass från en främmande karl med blå skåpbil låter, och kommer föralltid att låta, en gnutta suspekt i mina öron...

"Vi lurar små barn, vi lurar små barn..."

Trevlig kvällsmusik

I kväll lyssnar jag på Rhye. Ett nyfunnet band med trevlig musik. Jag gillar dem. De är mysiga. Bra liggamusik. Vilket kan vara rätt behagligt såhär på kvällskvisten. Kan jag tycka.
Tack så mycket. Varsågod.

Musikvideon är ju inget att skrika sig hes över, men musiken är helt i min smak.

saker som gnager

Jag sitter på en vadderad stol i väntrummet hos Folktandvården. Trots att jag aldrig någonsin haft någon tandläkarskräck har livets outgrundliga omständigheter gjort att jag inte gått till tandläkaren på nästan tre år. Till slut fick mitt samvete nog, slog (fiktivt) näven i bordet och ba ”NU FÅR DET VARA SLUT MED DET HÄR!”.

Så nu är jag där och folk i blå kläder ler mot mig. Jag läser tidningar som jag är för snål för att köpa själv. Har det riktigt vilsamt och trevligt. Men så börjar det ändå gnaga i mig.

3 år. Tre år. TRE. Har jag ändå inte haft lite ont i någon av tänderna långt bak? Har det inte ilat lite? Har jag inte slarvat en del med den där tandborstningen? Och tandtråden tog ju slut typ i mars utan att jag köpt någon ny. Tänk om jag faktiskt har hål? Som måste lagas? Det gör ju skitont! Dessutom tar de alltid i så hårt! Sadister! Era jävlar! Jag vill inte! Ingen ska fa-an få borra i mitt huvud! TA MIG HÄRIFRÅN!

Jag hade inga hål. Ingen tandsten. Min munhygien var fläckfri och med beröm godkänd.

Tack och hej och här har du lite papper och välkommen tillbaka nästa höst.

..
....
..

Det här måste vi väl ändå ta och fira med lite socker, tycker ni inte?!

Tänkte väl det.

göra om, göra rätt?

Jag har nu levt och vistats i den Kungliga Hufvudstaden i ungefär två månader, och har väl egentligen inte gjort någonting vettigt alls. Skönt(!) tycker jag. Dumt(?) tycker andra. Men det är inte så himla lätt att leva upp till andras förväntningar hela tiden. Är man inte van vid Stockholmstads hetsiga tempo är det lätt att man som värmlandsfödd får en chock. Man faller tillbaka bland åldrarna och tillslut finns bara en liten vilsen pojke kvar. Med för stora kläder och borttappade föräldrar. På vift i en främmande stad. Arbetslös och jävlig. 

I ärlighetens namn så var mina förväntningar på de första månaderna i storstan ursprungligen liiite annorlunda. Inte hade jag tänkt mig vara arbetslös såhär länge...

Planer inför hösten innan Stockholmsflytt:
1. INTE plugga.

2. Hitta ett jobb.

3. Äta mat. - Gå in för vinterlandning. Så att säga.

Sagt och gjort. Med glittrande ögon, nykammat hår och skyhöga förhoppningar knallade lille Max runt bland butiker och kaféer. Han antastade de högfärdiga butiksägarna. Språkade med de mest förvirrade sommarjobbarna. Log åt de förbipasserande stureplansbönorna och strödde sina CVn likt pollen över en stor del av hufvudstaden. 

Den lille pojken fick tillslut napp och skulle få provjobba på ett kafé. Provjobbet gick bra. Max var duktig. Aldrig tidigare har någon hanterat en kassa med samma finess. Aldrig tidigare har någon kokat kaffe med sådan självsäker min. Inte heller har någon lyckats med att charma östermalmstanterna på det vis som vår unge Don Juan gjorde den dagen. Och när han väl fått tag på aux-kabeln till kaféets högtalarsystem kunde inget stoppa honom.

6 timmar flög förbi och provjobbardagen var över. Det skakades hand och utbyttes telefonnummer. Tackades och hejdåades. Max var stolt. Det hade gått bra. Över förväntan faktiskt. På vägen hem skrevs en ny plan ihop. 

Ny plan inför hösten/Höstplan 2.0:

1. Plugga.

2. Skriva roliga saker.

3. Äta mat. - Gå in för vinterlandning. Så att säga.

-"Hej mamma! Det är Max. Jo tack, provjobbandet gick bra. Men ville bara säga att jag ska plugga i höst! Kaféjobbet var verkligen skittråkigt. Hejdå!"
*klick*

om obekväm tystnad

Idag promenerade jag.
När jag promenerade hände något ytterst jobbigt som bara inte får hända när man promenerar.

När jag går på en av de outtröttligt raka parallellgatorna till Götgatan så kommer en korsning. En vanlig korsning med en gata jag inte vet namnet på. Det kommer en annan människa gåendes på den här gatan jag inte vet namnet på och svänger upp på min gata precis jämte mig när jag passerar.
Och så börjar den här människan alltså gå på min gata.
I samma riktning som jag.
Bredvid mig.
I EXAKT samma takt.

På en folktom, relativt smal trottoar blev det här förstås fruktansvärt stelt. Som att luften omkring oss frös till is, typ. Inte på ett hotfullt sätt – det var mitt på blanka dagen och människan såg väldigt harmlös ut – men faktumet att vi gick sida vid sida på mindre än en meters avstånd utan att säga någonting till varandra gjorde vi liksom kränkte varandras privata luftrum på ett ytterst obekvämt sätt.
Och när vi båda till slut verkade ha insett att vi ingen av oss skulle bli av med den andre hel tyst minut förflutit och gjorde det förstås omöjligt för oss att påbörja ett samtal ens om vi hade velat.
Att dra av på takten skulle vara synonymt med förlust medan en ökning av takten skulle innebära en obekväm ansträngning som ingen av oss hade lust med.
Så vi bara gick där jämsides med typ en meters mellanrum utan att säga ett ord till varandra.

Det hela pågick i typ 200 meter tills en kombination av jante och vår outhärdliga brist på sociala skills drev mig att tvärstanna vid första bästa skyltfönster - en frisersalong - och intensivt kisa in genom glaset som att någonting där inne var av oerhört stort intresse för mig (så dåligt och så uppenbart enkelt att genomskåda; när, NÄR har någonting i ett frisörsalongsfönster någonsin varit intressant?).
Och så står jag där som ett fån och låter människan traska vidare tills jag fått ett säkerhetsavstånd på runt 20 meter. Oerhört lättad. Både jag och han, säkert.

I efterhand är jag förstås förbannad över hur löjeväckande hela grejen är.
Förbannad över att jag stirrat den uttjatade, oönskade, av mig förnekade men tydligen så sanna klichén om den svenska stelheten i vitögat och liksom bara... låtit den pissa på mig.

Så.
Fakking.
Fullständigt.

Som grädde på moset finns det till och med ett passande soundtrack till det här.
Kliché, få inga idéer nu.
Vi är inte - inte - kompisar.

Lördagstankar och fula ärr

Bra att veta: Denna text är skriven av Max Berg, filosofen. Jag kommer därför inte att ta något som helst ansvar för de tankar och åsikter som uttrycks. Enjoy.

//Max Berg, vampyren



Jag sitter i vårt köksfönster i Vasastan och blickar ut över gatan nedanför. Klockan är halv 12 denna lördagsnatt då jag, av okänd anledning, valt att stanna hemma istället för att likt de flesta andra tjugoåringar i den Kungliga Hufvudstaden bege mig ut i den svala sommarnatten. På en ständig jakt efter alkohol och bekräftelse. Missförstå mig inte, jag uppskattar dessa syndiga aktiviteter precis lika mycket som någon annan. Jag vill gärna tro att jag är, oavsett vad min mor säger, det man i folkmun ofta kallar för helt ”normal”. Hur som helst så ägnas denna lördagsnatts vakna timmar åt att filosofera. Åt att tänka och reflektera. Åt att älska lugnet och ensamheten. Åt att försöka förstå sin omvärld och sig själv lite bättre.

Jag läser den sista meningen en gång till. Ler självbelåtet. Förstår att jag är på rätt väg. Detta kommer att bli en bra natt. Jag behöver varken hög musik eller litervis med alkohol för att kunna trivas lika bra som Elton John. -Can you feel the love tonight? Nä, Inte jag heller.

Livet är allt bra lustigt. Hur kan kasta bort hundratals kronor på krogsaktiviteter och falska förhoppningar tyckas vara bra lördagsunderhållning? När man istället kan ägna lördagsnattens timmar åt något större? Något vackrare? 

Det är en frågeställning som jag skickar ut i Stockholmsnatten med en viskning. 

Kanske är det just den frågan som kommer att sluka mina timmar i natt. Jag vet inte? Ingen vet. Det spelar liksom ingen roll. Vi får se vart det bär av. Men jag är inte orolig. För oavsett vart jag än kliver i land så kommer det vara lika givande som att inte kliva i land. Så djup är jag i kväll. Det är där på den nivån som vi lägger ribban. För i kväll så tänker jag.

Månljuset skiner över hustaken i Vasastan vilket får byggnaderna att kasta hotfulla skuggor på gatan. En lampa tänds i lägenheten mittemot. Ljudet av en brummande bilmotor hörs i fjärran. Utöver det är allting tyst. Såpass tyst att man skulle kunna höra min utskickade frågeställning om man lyssnar riktigt noga. Det är bara vi här. Vi är ensamma, Månen och jag. 

"Detta är livskvalité" tänker jag. Det måste vara såhär livet är tänkt att vara. Så lugnt. Så skönt. Tystnaden. Tankarna. Månen. Ensamheten. Köksfönstret. Livskvalité. Detta fantastiska ord som både min far och Mys-Ernst™ använder var gång de beskriver känslan att vistas i en Värmländsk skog. Månljuset denna kväll är min livskvalité.

Kanske är Månen satt på himlavalvet just för min skull? Kanske är dess enda syfte här i livet att lysa på mig med sitt vackra ljus? På lilla mig - denna filosoferande varelse, vars existens de senaste minuterna har ifrågasatts både en och två gånger. Att månen skulle finnas till för min skull är en häftig tanke som ger mig gåshud över hela kroppen.

Tre högljudda, skjortbeklädda pojkar i min egen ålder avbryter tystnaden och den nyfunna euforin med skrik och skratt. Mina tankar ramlar raskt in på alla de berusade flickor och pojkar som i kväll bryter tystnader runt om i Stockholm, Sverige, Världen. Som i denna stund redan hunnit förgifta sina ömma kroppar med obarmhärtiga mängder alkohol. De flickor och pojkar som imorgon kommer att vakna upp med smärta och skam i sitt sinne. De flickor och pojkar som endast ser denna lördagsnatt som ett sätt att slippa ut ur ensamhetens hårda grepp för en stund. Jag inser hur glad jag är att jag inte är en av dem.

Inte för att jag tycker mig vara bättre än vad de är. Jag hånar dem heller inte. Hyser inget agg. Skakar heller inte högtravande på huvudet åt deras situation. Eftersom vi alla varit där. Och vi älskar det. Det går inte att förnekas.
Men just i kväll är jag på en helt annan plats. Jag är i mitt köksfönster, och här kan jag inte låta bli att tycka att en tjugoårings liv egentligen borde kunna bestå av mycket mer än uppmärksamhet, rus och närhet. Eller har jag fel? 

En man med sin pudel traskar raskt fram på gatan mittemot. Jag undrar vad han tänker på. Undrar vad som rör sig under den där truckerkepsen.
- Om han inte hade varit tvungen att rasta sin hund, skulle han då hellre velat ha spenderat kvällen med sina vänner på något av hufvudstadens uteställen? Eller kanske skulle han hellre velat spendera nattens mörkaste timmar med en främling, för att dagen efter, under morgonsolens bevakande öga, kliva fram på ännu en av skammens promenader. Han försvinner runt hörnet innan jag hunnit fråga.

Jag skar mig förresten på min sylvassa kökskniv häromsistens. Rakt över toppen av fuck you-fingret på vänster hand. Det kommer förmodligen att bli ett jättefult ärr. Det är olyckligt. Fula ärr har jag redan nog av.

Klockan börjar nu närma sig kvart över 12 och tröttheten har smugit sig på. -Dags att avrunda. 

Ta vara på dina ensamma stunder. Filosofera. Reflekera. Dröm. Njut. Skriv ner dina tankar. Det kommer vara guld värt när du om några år vill minnas den gångna tiden. Tro mig. Gör en lisa över saker som gör dig glad och gå sedan ut i livet och bocka av punkterna. Det kommer göra dig gott. Gör någon annan glad. Överraska de du älskar.
Du är vacker. Vi är alla vackra. Förstå varandra. Älska varandra. 

Den mänskliga hjärnan är onekligen ett fantastiskt ting. Vi borde använda den oftare.

Och med de avslutande orden hade jag tänkt att avlägsna mig. Mina vänner ringde precis. Vi ska ut på dåligheter tydligen. Fack ensamhet och filosoferande! Man är bara tjugo en gång! Jag sliter mig därför nu loss ur ensamhetens stenhårda grepp och beger mig ut på jakt efter uppmärksamhet och all annan dret som hör till! Hejsvejs!