Nyårsfrukt

Nu när julmatskoman och juldagsångesten har lagt sig och självaste Julen är över övergår barnaglädjen, krovstoppandet och kakbakandet till ett mellandagsreande, ett idogt eventplanerande, panikångest och uppskurna handleder. Allt detta som slutligen kommer leda oss fram till årets allra största antiklimax: Nyårsafton. 

Denna ständigt återkommande alkoholiserade afton vars egentliga existens jag på senare tid börjat ifrågasätta. Jag har blivit en sådan nyårspessimist pga. den enkla anledningen att ens förväntningar alltid är skyhöga men själva aftonen alltid slutar i elände. Förväntningarna gör folk övertaggade vilket får dem att dricka alldeles för mycket och slockna innan själva nedräkningen. Någon sitter i ett hörn och gråter över kärlek. En annan är inlåst på toaletten och utger hulkande ljud. En tredje försvinner och är borta resten kvällen. Och själv sitter man antingen och tröstar den gråtande, håller den hulkande toalettbesökaren i håret eller letar efter den försvunne. -Kul? Näe. 

Därför, kära vänner, vill jag ta detta tillfället i akt och uppmana er alla att ta det lugnt detta nyår. Ta hand om varandra. Var försiktiga med alkoholen. Gå inte hem med några skumma människor. Men framförallt; Bete er som folk! 

Men det vet jag ju att ni inte kommer att göra. Så egentligen var ju detta inlägg skrivet helt i onödan. Men sånt är livet! Lite samma känsla som man får när man karatekickar grannens snö...

Jag vill avsluta detta inlägg med en vers ur en sång jag en gång hörde. En man iklädd hatt och trasor sjöng den för mig klockan 5 på morgonen i Göteborg den gången då jag gått vilse efter Way Out West-festivalen: 

"Brööööder, aktaeeeer fööööör spriiiiiiiten... Nananana... (någotingnågonting)... Spriteeeeeen"

Go' Jult

(åtta timmars flygning, tio timmars Heathrow, 1 timmes försening och en Gardemoen-Torsbydrive senare)

...Och tillsist blev det Julafton. Denna glädjens dag. Denna barnens dag. Denna heliga dag.

Nu sitter ni högst troligt samlade runt julbord med familj/släkt/vänner och intar ännu ett stycke julmat. Sitter och njuter i era ylletröjor, självsjungande julslipsar och röda sidentrosor. Glufsar, dricker och sneglar mot paketen under granen som de giriga små liv ni egentligen är. Ler era falska släktleenden och svarar på frågor om skola och arbete. Genomlider både det ena och det andra. Men visst är det väl underbart ändå? Nu är det Jul igen och nu är det Jul igen hoppfalleralla-la-la-leeeej? Riiiight?

Så kära vänner, ät nu ännu mer julmat och öppna fler paket. Konversera med jobbiga släktingar. Le ända ut i själen och sprid ännu mer julglädje! För det är nämligen så att jag älskar Julen (och för en gångs skull så ljuger jag inte)! Så make Darth-daddy proud! Njut nu riktigt av denna dag så hörs vi imorgon. -Då ska ve pratä öm hästör. Men intö vilkö hästör söm hälst uutan flodhästör.

En riktig God Jul önskar vi er alla! Hälsningar Bruskollektivet.

Ensamhetensmygerinte

Nu är jag ensam i lägenheten på 1425 South Eads Street. Mina roomies har bägge två avlägsnat sig för julfirande på diverse platser i världen. Så nu sitter jag här: Ensam och naken i köket. Första gången jag är helt ensam på fyra månader! Åh herre. Hur fördriver man tiden? -"Dä har ja klömt." 

Jag har gjort en spellista som nu spelas för fullt här i mitt numer ödsliga pojkrum. Jag kallar den: Maxs Ensamma Jul i Amerikat. Med hits som:
1) Another Christmas - Amanda Jenssen
2) Lonely - Akon
3) Redan Glömda - Jonathan Johansson
4) My Heart Will Go On - Celine Dion
5) Ain't No Sunshine - Bill Withers
6) Highway Man - Hoffmaestro
7) (I've had) The Time Of My Life
8) All by myself - Eric Carmen
9) The Rose - Bette Midler
10) Till Dom Ensamma - Mauro Scocco

... och mycket, mycket mer!


Själv far jag på fredag. Klockan nio på kvällen... Sedan är det åtta timmar till London "fakkin" Heathrow där jag kommer att vara tvungen att vänta på mitt nästa plan i tio timmar. No biggie. Älskar ju flygplatser som ni vet. Heathrow som är så en sådan trevlig plats att spendera ett flertal timmar på! Världens bästa plats! -Neje. *glitterljud

Så nu på Fredag, klockan tio svensk tid, så kan ni väl ägna en liten tanke åt stackars Max som då förmodligen landat på Heathrow men kommer vara fast där i cirka 10 timmar till. "... men det är synd om Max" ska era tankegångar och meningar avslutas. För det kommer vara synd om Max (daaa truuuth). Därför är det tur att man har Mauro Scocco.

"God Jul Maruro önskar Max"

Kulturkrockchocktjock

Idag insåg jag att jag inte hört fågelkvitter en enda gång under de fyra månaderna jag har bott här. Knappt sett en fågel. Inte så mycket som en fiskmås eller duva har jag sett. De enda fåglar jag beskådat är ett fåtal sparvar i en park. Dock samlade kring en dam, som jag från och med idag kommer att kalla för "Crazy Sparv-Lady".

Ett liv utan kvittrande fåglar är inget värdigt liv. Speciellt inte för en värmlänning. Det är musiken till våra själar. I Värmland är vi nämligen utsatta för kvitter och tvitter, och twitter (damn you, Svennis!) dagligen. Om fåglarna tystnar så vet vi att det är något skumt på gång och kan därför springa tillbaka till våra hyddor och gömma oss. Detta eftersom landskapet Värmland, tillskillnad från begreppet Värmland, består av 95 procent skog, tre procent fotbollsplaner och två procent människor. -Vi är ett med skogen.

När jag insåg avsaknaden av fågelkvitter kändes det som en dolk i hjärtat. Själen min behöver fåglarnas sång. Utan den känner jag mig bortkommen och rädd. Detta, mina kära vänner, är vad forskare kallar för en kulturkrock. 

Ni må tro att hakan och byxorna föll till marken när jag insåg vad jag precis hade upplevt. -Min första kulturkrock! På fyra månader! Fyra månader av nudelvatten, Texaskusiner, Felixterror, konstigt skolsystem och storstadsliv, och saknaden av lite fågelkvitter var det som fick mig att kulturkrocka av vägen?! Det är förunderligt... Skamligt rent utav. Snacka om antiklimax... Skämmes tamejfan!

Men som tur är så åker eländet till bloggarkonung (läs; Max) hem på fredag, och kommer därför inte vara kvitterlös speciellt länge till. -Skön t. I Värmland finns inga kulturkrockar. Mest bara skog. Skog och kärlek.

-"Befrukta icke mer, kära undersåtar. Eder konung ankommer i sinom tid." 
-"Hosianna Davids soooooooon!"

"Jak er ein fåkel!"

kränkt

(artikeln i sin helhet på aftonbladet.se)

Jag var bara tvungen att i någonstans inflika hur roligt jag tycker att det här är. Folk har blivit så fantastiskt duktiga på att känna sig kränkta. 

Som jag har förstått det har den här dvärgen i svenska termer hetat Ekenskölde ända sedan den första svenska översättningen kom 1947. Ekenskjöld är däremot ett taget efternamn som Yvonne har burit sedan år 2000, enligt artikeln.
Men vafan, vem bryr sig om årtal? Människan är ju KRÄNKT!

 
Hade jag hetat typ Ekensköld hade jag anmält Ekenskjöld i protest mot att mitt namn förknippas med gnällspikar.
Då skulle jag nog hellre vilja förknippas med en dvärg.
Med skägg och allt.

kopp-farväl

Jag får ofta klagomål från mina närstående på att jag instagrammar alldeles för många bilder på koppar. Att jag blivit en av de där människorna som lägger upp ständiga mat- och dryck-bilder och som man har för vana att skämta om när man pratar om sociala medier (andra publics som man ofta hatear på är träningshetsarna, de ständigt överlyckliga och de sörjande, och som tur är anses ju ändå mat-och-dryck-människorna hamna efter alla tre på irritationsskalan).

Vem? Jag? Så tänkte jag.
Tills jag såg över kontot och konstaterade att inflationen av koppar där faktiskt är ganska påtaglig.

Därför tänker jag härmed genomgå kopp-rehab. Åtminstone fotomässigt (att dricka kaffe ur glas är ju vaaaaaaaaajajajajaaaarmt och ytterst opraktiskt).
Från och med nu skiljs min mobilkamera och världens alla fotogeniska koppar åt.
Kanske tillfälligt, kanske för evigt.

Men en skilsmässa kräver ju ett sista farväl, vilket jag gör genom en hyllning i form av ett kopp-medley. Som en sista urladdning som kan åtföljas av totalt lugn.

*vinkar sorgset med vit näsduk och ropar "faaajvääääääl" som Sid i "Ice Age"

 

the awkward tuesday

De senaste 24 timmarna har jag befunnit mig i tre mycket otrivsamma situationer.

Otrivsam situation #1: åkt tunnelbana hem från en fest så pass sent (eller tidigt) medresenärerna i samma vagn enbart utgörs av folk som är på väg till jobbet.
Man blir så liten av att känna sig som den oansvarige ungdomen med håret på ända som inte gör någon samhällsnytta utan bara ägnar sig åt oanständiga göromål. Jag skämdes som fasen och höll blicken fixerad på mina fötter för att med alla medel försöka göra mig så osynlig som möjligt (för att om jag inte ser någon så ser ingen mig heller, right? right.)

Att stövla över en tunnelbaneperrong i långklänning och högklackat är nog alltid lite awkward oavsett tid på dygnet, men obehaget känns lite sådär extra påtagligt när klockan är 06:30 på morgonen.

Otrivsam situation #2: ätit lunch ensam på Max.
Hamburgerhak är ju av flera anledningar knappast någon schysst häng i allmänhet: maskiner piper frenetiskt, folk pratar högt, allt går väldigt fort och man luktar artificiellt flott i flera timmar efteråt. Men idag var en sådan där dag då kroppen skrek efter salt och kalorier, så jag kunde inte annat än lyda.

När jag väl slog mig ned med min bricka vid ett fönsterbord blev jag fruktansvärt illa till mods över faktumet att jag var där helt ensam. På något vis gjorde det hela grejen så mycket mer tragisk.
Hade jag ätit solo på en hyper-glamourös lunchrestaurang hade den där ensamheten nog inte varit något problem utan snarare något vördnadsfullt och lyxigt, men faktumet att svettiga jag satt på svettiga Max med en svettig burgare och om möjligt ännu svettigare pommes som enda sällskap virade liksom in hela situationen i en så uppenbar patetik.

Jag ville resa mig upp och proklamera för mina bordsgrannar att jag äter ju faktiskt aldrig hamburgare annars, och när jag väl gör det brukar jag aldrig göra det ensam för jag är inte här för att söka tröst i flottig mat utan är bara lite bakis och är DET NÅGOT BROTT ELLER?!
Men det gjorde jag inte.
Jag tryckte i mig maten (säkert en väldigt charmig syn) och gick därifrån fort som fan.

Otrivsam situation #3: sett sista avsnittet av Scandal säsong två, som givetvis avslutades med en rafflande cliffhanger och lämnade mig i maktlös vånda och förtvivlan inför faktumet att nästa avsnitt inte är i min ägo ännu. 

Musikhjälpen? Jatack.

Idag drog äntligen årets höjdpunkt Musikhjälpen igång. Detta fantastiska samarbete mellan P3, SVT och Radiohjälpen som varje år i juletid bjussar på underhållning och tidsfördriv av allra bästa sort. -I love it! Likt ett riktigt bra avsnitt av Morgonpasset kommer nu Kodjo, Jason och Gina att hålla mig trollbunden hela veckan ända fram till den sorgliga avslutningen på söndag. En underbar vecka att se fram emot med andra ord! *applåder*

Sorgligt nog är detta det närmsta en julkänsla jag har kommit hittills i år. Julkänslan vill inte finna mig trots hur mycket jag än dunkar White Christmas dagarna i ända. Ge mig 30 grader kallt, tomtar överallt och raskare gris på isen. Eller nåt... Lite julstämning såhär i eländesvärmen kan bara göra en gott.

Men vadan denna besatthet av Musikhjälpen kan man undra? Vad hände med djupheten? Med Texas? Med Sandy?

Det är nämligen så att jag sedan Musikhjälpens födelse, back in 2008, år ut och år in har drömt om att en vacker dag få leda hela kalaset. Givetvis tillsammans med två andra härliga personligheter att förlita sig på när livet känns lite tungt. Och ja, ett litet önskemål på senare tid har väl varit att få leda tillsammans med Johanna "Moët" Lindberg. Jag tror nämligen att vi skulle kunna göra ett suveränt program ihop. Speciellt med tanke på alla våra fantastiska personligheter och vårt underhållande sätt att föra oss bland folk. -Great success!

Vem bestämmer vilka som får programleda? -"I volunteer as tribute! Get your ass over here and make me a sandwich woman! Och gör oss till programledare för Musikhjälpen nästa år. Jaaaaataaaaaack. Amen."

Skulle vi inte vara perfekta som musikhjälpare 2013? Jason, johanna och jag?

morgonsång har guld i...?

Phil Collins - "You can't hurry love"
Miss Li's version av "Här kommer natten"
Tommy Körberg - "Anthem"
Peter Jöback - "Guldet blev till sand"
Något som låter som "Levas polka" men i en fartigare version sjungen av en lila flodhäst.

Och vad har nu dessa små udda musikstycken gemensamt, undrar man förstås.
Svar: jag har sjungit (egentligen: från att stillsamt nynna till att så småningom kraxa och vråla) hela eller utvalda delar av samtliga under morgonen.
Anledningen till urvalet är jävligt oklar.
Tänker slå fast att det är en ännu utebliven effekt av morgonkaffet som spökar och orsakat sånt här.
En svenne som jag är inte vid mina sinnens fulla bruk innan koffeinet aktiverat mig (föreställ er här två stora jättehänder som lyfter upp mig i överarmarna och ruskar om mig bryskt men välvilligt - det är kaffet).
Så är det nog.

God morgon då, hur som helst.

detta har hänt - max säger hej

Hejpånä! Eftersom Johanna så duktigt uppdaterade er tillvaro med lite bloggsnask häromsistens så bestämde jag mig för att göra desamma. -Ett litet sätt för mig att slippa komma på något eget och kunna utnyttja Johannas briljanta mastermind till fullo och glida på hennes våg (eller räkmacka?). Men också ett väldigt fint och enkelt sätt för mig att stilla eder oändliga hunger efter händelserika gobitar ur mitt fantastiska liv.

Här kommer en liten lista över saker som hänt de senaste veckorna. En lista som jag har valt att kalla för "Karameller". Håll till godo:

1) Höst har tydligen blivit till vinter. Men det ser ändå ut som höst? Vafan, ge mig snö!

2) Thanksgivingfirande i Texas. Spenderade en oförglömlig vecka i staten i söder med fantastiska nyfunna släktingar och kalkon. Jag spelade amerikansk fotboll, satt längst fram på en biograf, åt mat, hälsade på folk, åkte truck, sov på ett golv och kissade utomhus (yeah that's how we do it in TEXAS, MOFO). Där såg vintern inte ut som höst. Där var det sommar.

3) Insett att jag ogillar flygplatser obeskrivligt mycket. -Massa stressiga resenärer som springer omkring överallt. Byggnaden är stor och obehaglig. Ljudnivån är hög. "Salarna" är sterila och kala. Maten är dyr. Människorna är otrevliga. Man känner sig vilsen. Man är orolig över att man glömt något. Man funderar på om livet någonsin kommer bli sig likt igen. Och när man lagt sig i fosterställning intill närmaste kaffeautomat (den enda värme som finns på en flygplats) så är det alltid någon sur jävel som kommer och sparkar på en. Hatar't.

4) Köpte världens största chipspåse. Det var gott. Den tog slut efter en vecka. Det var synd.

5) Åt en steak på TGI Friday's. Den var fab.

6) Pluggat. Och inte pluggat.

7) Drömt konstiga drömmar. -Som i natt då jag drömde att jag klättrade i madrasserade berg med min gamla konfirmationsgrupp. Och så var det bara ett nöjesfält som jag inte hade tänkt att åka till för jag var på väg till Karlstad!

8) Fantiserat om Texas samtidigt jag lyssnat på denna fantastiska låt.

9) Insett att jag kommer vara tvungen att vänta cirka tio fantastiska timmar i London innan flyget som skall taga mig hemöver anländer. Vilken tur att jag älskar flygplatser!

10) Varit väldigt, väldigt stark.

detta har hänt - the list

Oj, vad fort tiden går! Så tyst och så inaktivt. Så dåligt.
Är man dum nog kan man ju inbilla sig att våra liv står helt stilla eftersom att vi inte bloggar.
Måste råda bot.
Här kommer en lista över saker som har förflutit under de senaste två veckornas bloggtorka:

1) En 5 dagar lång vistelse i frysfacket Funäsdalen. Minus 20 grader och snålblåst.
Vi led. Vi blev svinkalla.
Faktiskt så kalla att min högra tå numera är vit och känsellös och min vänstra tå antagit någon slags blålila färg högst upp ovanför nageln.
Jag vet inte riktigt vad det innebär. Jag petar lite nervöst på dem ett par gånger om dagen för att försäkra mig om att de inte är på väg att ramla av.
So far so good.

2) Glöggpremiär. GOTT. CRAVINGS. Glögg är bäst.

3) Födelsedag! Presenter, en ångest-tenta, fika, middag på Marie Laveau och så öl på det.
Jag kommer aldrig att växa ifrån födelsedagar.

4) Snökaos. Stockholm är lamslaget. Folk pulsar fram och hukar sig för vinden mitt inne i stan.
Samtidigt som det är grymt frustrerande att behöva vänta på tunnelbanan i en timme och halvt om halvt bli människo-mos på perrongen tycker jag ändå någonstans inuti att kaoset är lite spännande.
Det är nog barnet i mig. Det klappar händerna, ler lite busigt och gillar att det händer saker. (samma del av mig som på högstadiet 2003 hoppades på att Sverige skulle införa euron. Jag hade noll koll på den faktiska innebörden, men tänkte det väl skulle vara kul med lite omväxling)

5) Ätit snabbmat på ett kebabhak i Delbo som hette "Kärringgrillen". JA. Kärringgrillen. Vem FAN döper ett ställe till Kärringgrillen?! Jag var så frustrerad att jag inte ens lyckades ta några skarpa bilder på eländet.
Allt blev ilsket suddigt.
Och Tobbe bara njöt av att se mig förargas, den jäveln.

7) Att i år (igen) lyckas bli förvånad över renars totala, oåterkalleliga dumhet. Varelserna måste ju ha samma IQ som typ insekter.
Som fulla humlor och myggor som flyger in i glödlampor och dör.
Om inte lägre.

6) Har druckit champange två gånger inom loppet av tre dagar. Och fått insikt i att jag nog skulle kunna leva med det.
En liten sipp Moet och en chokladpralin till bryggkaffet varje morgon ba.
No biggie.

15fakkingrads

Idag var det 15 grader i DC. 15 grader varmt. Jotack, jag vet. Det är bedrövligt. Hemskt rent ut sagt.
"Det är alldeles för varmt för att vara november!" skrek jag. "Jag tillåter inte det här!!!"
"Max, det är december." svarade Tilda.

Jahopp... Det är december tydligen. Juletid med andra ord.  Juletid och 15 grader varmt? Nej tack. Om det ska vara på det här viset så vill jag inte vara med. Då åker jag hellre hem till Nordens lem och 15 grader kallt istället.

Era lyckliga satar där hemma i vinterrusket. Ni anar inte hur lyckligt lottade ni är.

God jävla juletid.