Nyårsfrukt

Nu när julmatskoman och juldagsångesten har lagt sig och självaste Julen är över övergår barnaglädjen, krovstoppandet och kakbakandet till ett mellandagsreande, ett idogt eventplanerande, panikångest och uppskurna handleder. Allt detta som slutligen kommer leda oss fram till årets allra största antiklimax: Nyårsafton. 

Denna ständigt återkommande alkoholiserade afton vars egentliga existens jag på senare tid börjat ifrågasätta. Jag har blivit en sådan nyårspessimist pga. den enkla anledningen att ens förväntningar alltid är skyhöga men själva aftonen alltid slutar i elände. Förväntningarna gör folk övertaggade vilket får dem att dricka alldeles för mycket och slockna innan själva nedräkningen. Någon sitter i ett hörn och gråter över kärlek. En annan är inlåst på toaletten och utger hulkande ljud. En tredje försvinner och är borta resten kvällen. Och själv sitter man antingen och tröstar den gråtande, håller den hulkande toalettbesökaren i håret eller letar efter den försvunne. -Kul? Näe. 

Därför, kära vänner, vill jag ta detta tillfället i akt och uppmana er alla att ta det lugnt detta nyår. Ta hand om varandra. Var försiktiga med alkoholen. Gå inte hem med några skumma människor. Men framförallt; Bete er som folk! 

Men det vet jag ju att ni inte kommer att göra. Så egentligen var ju detta inlägg skrivet helt i onödan. Men sånt är livet! Lite samma känsla som man får när man karatekickar grannens snö...

Jag vill avsluta detta inlägg med en vers ur en sång jag en gång hörde. En man iklädd hatt och trasor sjöng den för mig klockan 5 på morgonen i Göteborg den gången då jag gått vilse efter Way Out West-festivalen: 

"Brööööder, aktaeeeer fööööör spriiiiiiiten... Nananana... (någotingnågonting)... Spriteeeeeen"

Go' Jult

(åtta timmars flygning, tio timmars Heathrow, 1 timmes försening och en Gardemoen-Torsbydrive senare)

...Och tillsist blev det Julafton. Denna glädjens dag. Denna barnens dag. Denna heliga dag.

Nu sitter ni högst troligt samlade runt julbord med familj/släkt/vänner och intar ännu ett stycke julmat. Sitter och njuter i era ylletröjor, självsjungande julslipsar och röda sidentrosor. Glufsar, dricker och sneglar mot paketen under granen som de giriga små liv ni egentligen är. Ler era falska släktleenden och svarar på frågor om skola och arbete. Genomlider både det ena och det andra. Men visst är det väl underbart ändå? Nu är det Jul igen och nu är det Jul igen hoppfalleralla-la-la-leeeej? Riiiight?

Så kära vänner, ät nu ännu mer julmat och öppna fler paket. Konversera med jobbiga släktingar. Le ända ut i själen och sprid ännu mer julglädje! För det är nämligen så att jag älskar Julen (och för en gångs skull så ljuger jag inte)! Så make Darth-daddy proud! Njut nu riktigt av denna dag så hörs vi imorgon. -Då ska ve pratä öm hästör. Men intö vilkö hästör söm hälst uutan flodhästör.

En riktig God Jul önskar vi er alla! Hälsningar Bruskollektivet.

Ensamhetensmygerinte

Nu är jag ensam i lägenheten på 1425 South Eads Street. Mina roomies har bägge två avlägsnat sig för julfirande på diverse platser i världen. Så nu sitter jag här: Ensam och naken i köket. Första gången jag är helt ensam på fyra månader! Åh herre. Hur fördriver man tiden? -"Dä har ja klömt." 

Jag har gjort en spellista som nu spelas för fullt här i mitt numer ödsliga pojkrum. Jag kallar den: Maxs Ensamma Jul i Amerikat. Med hits som:
1) Another Christmas - Amanda Jenssen
2) Lonely - Akon
3) Redan Glömda - Jonathan Johansson
4) My Heart Will Go On - Celine Dion
5) Ain't No Sunshine - Bill Withers
6) Highway Man - Hoffmaestro
7) (I've had) The Time Of My Life
8) All by myself - Eric Carmen
9) The Rose - Bette Midler
10) Till Dom Ensamma - Mauro Scocco

... och mycket, mycket mer!


Själv far jag på fredag. Klockan nio på kvällen... Sedan är det åtta timmar till London "fakkin" Heathrow där jag kommer att vara tvungen att vänta på mitt nästa plan i tio timmar. No biggie. Älskar ju flygplatser som ni vet. Heathrow som är så en sådan trevlig plats att spendera ett flertal timmar på! Världens bästa plats! -Neje. *glitterljud

Så nu på Fredag, klockan tio svensk tid, så kan ni väl ägna en liten tanke åt stackars Max som då förmodligen landat på Heathrow men kommer vara fast där i cirka 10 timmar till. "... men det är synd om Max" ska era tankegångar och meningar avslutas. För det kommer vara synd om Max (daaa truuuth). Därför är det tur att man har Mauro Scocco.

"God Jul Maruro önskar Max"

Kulturkrockchocktjock

Idag insåg jag att jag inte hört fågelkvitter en enda gång under de fyra månaderna jag har bott här. Knappt sett en fågel. Inte så mycket som en fiskmås eller duva har jag sett. De enda fåglar jag beskådat är ett fåtal sparvar i en park. Dock samlade kring en dam, som jag från och med idag kommer att kalla för "Crazy Sparv-Lady".

Ett liv utan kvittrande fåglar är inget värdigt liv. Speciellt inte för en värmlänning. Det är musiken till våra själar. I Värmland är vi nämligen utsatta för kvitter och tvitter, och twitter (damn you, Svennis!) dagligen. Om fåglarna tystnar så vet vi att det är något skumt på gång och kan därför springa tillbaka till våra hyddor och gömma oss. Detta eftersom landskapet Värmland, tillskillnad från begreppet Värmland, består av 95 procent skog, tre procent fotbollsplaner och två procent människor. -Vi är ett med skogen.

När jag insåg avsaknaden av fågelkvitter kändes det som en dolk i hjärtat. Själen min behöver fåglarnas sång. Utan den känner jag mig bortkommen och rädd. Detta, mina kära vänner, är vad forskare kallar för en kulturkrock. 

Ni må tro att hakan och byxorna föll till marken när jag insåg vad jag precis hade upplevt. -Min första kulturkrock! På fyra månader! Fyra månader av nudelvatten, Texaskusiner, Felixterror, konstigt skolsystem och storstadsliv, och saknaden av lite fågelkvitter var det som fick mig att kulturkrocka av vägen?! Det är förunderligt... Skamligt rent utav. Snacka om antiklimax... Skämmes tamejfan!

Men som tur är så åker eländet till bloggarkonung (läs; Max) hem på fredag, och kommer därför inte vara kvitterlös speciellt länge till. -Skön t. I Värmland finns inga kulturkrockar. Mest bara skog. Skog och kärlek.

-"Befrukta icke mer, kära undersåtar. Eder konung ankommer i sinom tid." 
-"Hosianna Davids soooooooon!"

"Jak er ein fåkel!"

kränkt

(artikeln i sin helhet på aftonbladet.se)

Jag var bara tvungen att i någonstans inflika hur roligt jag tycker att det här är. Folk har blivit så fantastiskt duktiga på att känna sig kränkta. 

Som jag har förstått det har den här dvärgen i svenska termer hetat Ekenskölde ända sedan den första svenska översättningen kom 1947. Ekenskjöld är däremot ett taget efternamn som Yvonne har burit sedan år 2000, enligt artikeln.
Men vafan, vem bryr sig om årtal? Människan är ju KRÄNKT!

 
Hade jag hetat typ Ekensköld hade jag anmält Ekenskjöld i protest mot att mitt namn förknippas med gnällspikar.
Då skulle jag nog hellre vilja förknippas med en dvärg.
Med skägg och allt.

kopp-farväl

Jag får ofta klagomål från mina närstående på att jag instagrammar alldeles för många bilder på koppar. Att jag blivit en av de där människorna som lägger upp ständiga mat- och dryck-bilder och som man har för vana att skämta om när man pratar om sociala medier (andra publics som man ofta hatear på är träningshetsarna, de ständigt överlyckliga och de sörjande, och som tur är anses ju ändå mat-och-dryck-människorna hamna efter alla tre på irritationsskalan).

Vem? Jag? Så tänkte jag.
Tills jag såg över kontot och konstaterade att inflationen av koppar där faktiskt är ganska påtaglig.

Därför tänker jag härmed genomgå kopp-rehab. Åtminstone fotomässigt (att dricka kaffe ur glas är ju vaaaaaaaaajajajajaaaarmt och ytterst opraktiskt).
Från och med nu skiljs min mobilkamera och världens alla fotogeniska koppar åt.
Kanske tillfälligt, kanske för evigt.

Men en skilsmässa kräver ju ett sista farväl, vilket jag gör genom en hyllning i form av ett kopp-medley. Som en sista urladdning som kan åtföljas av totalt lugn.

*vinkar sorgset med vit näsduk och ropar "faaajvääääääl" som Sid i "Ice Age"

 

the awkward tuesday

De senaste 24 timmarna har jag befunnit mig i tre mycket otrivsamma situationer.

Otrivsam situation #1: åkt tunnelbana hem från en fest så pass sent (eller tidigt) medresenärerna i samma vagn enbart utgörs av folk som är på väg till jobbet.
Man blir så liten av att känna sig som den oansvarige ungdomen med håret på ända som inte gör någon samhällsnytta utan bara ägnar sig åt oanständiga göromål. Jag skämdes som fasen och höll blicken fixerad på mina fötter för att med alla medel försöka göra mig så osynlig som möjligt (för att om jag inte ser någon så ser ingen mig heller, right? right.)

Att stövla över en tunnelbaneperrong i långklänning och högklackat är nog alltid lite awkward oavsett tid på dygnet, men obehaget känns lite sådär extra påtagligt när klockan är 06:30 på morgonen.

Otrivsam situation #2: ätit lunch ensam på Max.
Hamburgerhak är ju av flera anledningar knappast någon schysst häng i allmänhet: maskiner piper frenetiskt, folk pratar högt, allt går väldigt fort och man luktar artificiellt flott i flera timmar efteråt. Men idag var en sådan där dag då kroppen skrek efter salt och kalorier, så jag kunde inte annat än lyda.

När jag väl slog mig ned med min bricka vid ett fönsterbord blev jag fruktansvärt illa till mods över faktumet att jag var där helt ensam. På något vis gjorde det hela grejen så mycket mer tragisk.
Hade jag ätit solo på en hyper-glamourös lunchrestaurang hade den där ensamheten nog inte varit något problem utan snarare något vördnadsfullt och lyxigt, men faktumet att svettiga jag satt på svettiga Max med en svettig burgare och om möjligt ännu svettigare pommes som enda sällskap virade liksom in hela situationen i en så uppenbar patetik.

Jag ville resa mig upp och proklamera för mina bordsgrannar att jag äter ju faktiskt aldrig hamburgare annars, och när jag väl gör det brukar jag aldrig göra det ensam för jag är inte här för att söka tröst i flottig mat utan är bara lite bakis och är DET NÅGOT BROTT ELLER?!
Men det gjorde jag inte.
Jag tryckte i mig maten (säkert en väldigt charmig syn) och gick därifrån fort som fan.

Otrivsam situation #3: sett sista avsnittet av Scandal säsong två, som givetvis avslutades med en rafflande cliffhanger och lämnade mig i maktlös vånda och förtvivlan inför faktumet att nästa avsnitt inte är i min ägo ännu. 

Musikhjälpen? Jatack.

Idag drog äntligen årets höjdpunkt Musikhjälpen igång. Detta fantastiska samarbete mellan P3, SVT och Radiohjälpen som varje år i juletid bjussar på underhållning och tidsfördriv av allra bästa sort. -I love it! Likt ett riktigt bra avsnitt av Morgonpasset kommer nu Kodjo, Jason och Gina att hålla mig trollbunden hela veckan ända fram till den sorgliga avslutningen på söndag. En underbar vecka att se fram emot med andra ord! *applåder*

Sorgligt nog är detta det närmsta en julkänsla jag har kommit hittills i år. Julkänslan vill inte finna mig trots hur mycket jag än dunkar White Christmas dagarna i ända. Ge mig 30 grader kallt, tomtar överallt och raskare gris på isen. Eller nåt... Lite julstämning såhär i eländesvärmen kan bara göra en gott.

Men vadan denna besatthet av Musikhjälpen kan man undra? Vad hände med djupheten? Med Texas? Med Sandy?

Det är nämligen så att jag sedan Musikhjälpens födelse, back in 2008, år ut och år in har drömt om att en vacker dag få leda hela kalaset. Givetvis tillsammans med två andra härliga personligheter att förlita sig på när livet känns lite tungt. Och ja, ett litet önskemål på senare tid har väl varit att få leda tillsammans med Johanna "Moët" Lindberg. Jag tror nämligen att vi skulle kunna göra ett suveränt program ihop. Speciellt med tanke på alla våra fantastiska personligheter och vårt underhållande sätt att föra oss bland folk. -Great success!

Vem bestämmer vilka som får programleda? -"I volunteer as tribute! Get your ass over here and make me a sandwich woman! Och gör oss till programledare för Musikhjälpen nästa år. Jaaaaataaaaaack. Amen."

Skulle vi inte vara perfekta som musikhjälpare 2013? Jason, johanna och jag?

morgonsång har guld i...?

Phil Collins - "You can't hurry love"
Miss Li's version av "Här kommer natten"
Tommy Körberg - "Anthem"
Peter Jöback - "Guldet blev till sand"
Något som låter som "Levas polka" men i en fartigare version sjungen av en lila flodhäst.

Och vad har nu dessa små udda musikstycken gemensamt, undrar man förstås.
Svar: jag har sjungit (egentligen: från att stillsamt nynna till att så småningom kraxa och vråla) hela eller utvalda delar av samtliga under morgonen.
Anledningen till urvalet är jävligt oklar.
Tänker slå fast att det är en ännu utebliven effekt av morgonkaffet som spökar och orsakat sånt här.
En svenne som jag är inte vid mina sinnens fulla bruk innan koffeinet aktiverat mig (föreställ er här två stora jättehänder som lyfter upp mig i överarmarna och ruskar om mig bryskt men välvilligt - det är kaffet).
Så är det nog.

God morgon då, hur som helst.

detta har hänt - max säger hej

Hejpånä! Eftersom Johanna så duktigt uppdaterade er tillvaro med lite bloggsnask häromsistens så bestämde jag mig för att göra desamma. -Ett litet sätt för mig att slippa komma på något eget och kunna utnyttja Johannas briljanta mastermind till fullo och glida på hennes våg (eller räkmacka?). Men också ett väldigt fint och enkelt sätt för mig att stilla eder oändliga hunger efter händelserika gobitar ur mitt fantastiska liv.

Här kommer en liten lista över saker som hänt de senaste veckorna. En lista som jag har valt att kalla för "Karameller". Håll till godo:

1) Höst har tydligen blivit till vinter. Men det ser ändå ut som höst? Vafan, ge mig snö!

2) Thanksgivingfirande i Texas. Spenderade en oförglömlig vecka i staten i söder med fantastiska nyfunna släktingar och kalkon. Jag spelade amerikansk fotboll, satt längst fram på en biograf, åt mat, hälsade på folk, åkte truck, sov på ett golv och kissade utomhus (yeah that's how we do it in TEXAS, MOFO). Där såg vintern inte ut som höst. Där var det sommar.

3) Insett att jag ogillar flygplatser obeskrivligt mycket. -Massa stressiga resenärer som springer omkring överallt. Byggnaden är stor och obehaglig. Ljudnivån är hög. "Salarna" är sterila och kala. Maten är dyr. Människorna är otrevliga. Man känner sig vilsen. Man är orolig över att man glömt något. Man funderar på om livet någonsin kommer bli sig likt igen. Och när man lagt sig i fosterställning intill närmaste kaffeautomat (den enda värme som finns på en flygplats) så är det alltid någon sur jävel som kommer och sparkar på en. Hatar't.

4) Köpte världens största chipspåse. Det var gott. Den tog slut efter en vecka. Det var synd.

5) Åt en steak på TGI Friday's. Den var fab.

6) Pluggat. Och inte pluggat.

7) Drömt konstiga drömmar. -Som i natt då jag drömde att jag klättrade i madrasserade berg med min gamla konfirmationsgrupp. Och så var det bara ett nöjesfält som jag inte hade tänkt att åka till för jag var på väg till Karlstad!

8) Fantiserat om Texas samtidigt jag lyssnat på denna fantastiska låt.

9) Insett att jag kommer vara tvungen att vänta cirka tio fantastiska timmar i London innan flyget som skall taga mig hemöver anländer. Vilken tur att jag älskar flygplatser!

10) Varit väldigt, väldigt stark.

detta har hänt - the list

Oj, vad fort tiden går! Så tyst och så inaktivt. Så dåligt.
Är man dum nog kan man ju inbilla sig att våra liv står helt stilla eftersom att vi inte bloggar.
Måste råda bot.
Här kommer en lista över saker som har förflutit under de senaste två veckornas bloggtorka:

1) En 5 dagar lång vistelse i frysfacket Funäsdalen. Minus 20 grader och snålblåst.
Vi led. Vi blev svinkalla.
Faktiskt så kalla att min högra tå numera är vit och känsellös och min vänstra tå antagit någon slags blålila färg högst upp ovanför nageln.
Jag vet inte riktigt vad det innebär. Jag petar lite nervöst på dem ett par gånger om dagen för att försäkra mig om att de inte är på väg att ramla av.
So far so good.

2) Glöggpremiär. GOTT. CRAVINGS. Glögg är bäst.

3) Födelsedag! Presenter, en ångest-tenta, fika, middag på Marie Laveau och så öl på det.
Jag kommer aldrig att växa ifrån födelsedagar.

4) Snökaos. Stockholm är lamslaget. Folk pulsar fram och hukar sig för vinden mitt inne i stan.
Samtidigt som det är grymt frustrerande att behöva vänta på tunnelbanan i en timme och halvt om halvt bli människo-mos på perrongen tycker jag ändå någonstans inuti att kaoset är lite spännande.
Det är nog barnet i mig. Det klappar händerna, ler lite busigt och gillar att det händer saker. (samma del av mig som på högstadiet 2003 hoppades på att Sverige skulle införa euron. Jag hade noll koll på den faktiska innebörden, men tänkte det väl skulle vara kul med lite omväxling)

5) Ätit snabbmat på ett kebabhak i Delbo som hette "Kärringgrillen". JA. Kärringgrillen. Vem FAN döper ett ställe till Kärringgrillen?! Jag var så frustrerad att jag inte ens lyckades ta några skarpa bilder på eländet.
Allt blev ilsket suddigt.
Och Tobbe bara njöt av att se mig förargas, den jäveln.

7) Att i år (igen) lyckas bli förvånad över renars totala, oåterkalleliga dumhet. Varelserna måste ju ha samma IQ som typ insekter.
Som fulla humlor och myggor som flyger in i glödlampor och dör.
Om inte lägre.

6) Har druckit champange två gånger inom loppet av tre dagar. Och fått insikt i att jag nog skulle kunna leva med det.
En liten sipp Moet och en chokladpralin till bryggkaffet varje morgon ba.
No biggie.

15fakkingrads

Idag var det 15 grader i DC. 15 grader varmt. Jotack, jag vet. Det är bedrövligt. Hemskt rent ut sagt.
"Det är alldeles för varmt för att vara november!" skrek jag. "Jag tillåter inte det här!!!"
"Max, det är december." svarade Tilda.

Jahopp... Det är december tydligen. Juletid med andra ord.  Juletid och 15 grader varmt? Nej tack. Om det ska vara på det här viset så vill jag inte vara med. Då åker jag hellre hem till Nordens lem och 15 grader kallt istället.

Era lyckliga satar där hemma i vinterrusket. Ni anar inte hur lyckligt lottade ni är.

God jävla juletid.

det går bra nu, kompis

Idag stannade jag till vid en bankomat på väg till skolan.
Jag tryckte in kortet i apparaten, slog pin-koden och valde hur stort belopp jag ville ta ut.
Hundra riksdaler till lunch. Och kaffe.
När proceduren var färdig tog jag mitt kort och struntade i att bry mig om kvittot eftersom att jag svarat "nej" på frågan om jag ville ha ett efteråt.
Och så gick jag därifrån.
Utan min hundralapp, vilket det visade sig när jag stor i kafeterian och insåg att varken någon av mina jackfickor eller plånboksfack huserade någon hundralapp.

Jag blev besviken.
Jag blev arg.
Både över själva valpigheten och kapitalförlusten.
Jag var nära på att skippa min lunchmacka och svälta mig själv i ren protest, men insåg ganska snabbt att det skulle vara både onödigt och fruktlöst.
Stället tog ju kort ändå, så det var väl ingen mening att trilskas.
Det är ju ändå både fredag, radioredaktionsmöte, löning och dags för klassen-öl på sunkhak ikväll.
Så varför liksom inte lika gärna köra en vaskning på det när allting ändå går så JÄÄÄÄÄÄÄÄLAAAA BRAAAAAA?!

*2 x tumme upp

gratis är gott

-->

Sitter och frossar i rabattcheckar som man tydligen får i inflyttningspresent när man bosätter sig i de Hammarby Sjöstad. Fasligt vad företag har koll på folk. Jag kan tycka att det är lite läskigt.

Men hur som helst.

Utöver allehanda rabatter på målarfärg och tapas har jag även diverse gratis grejer att hämta ut på olika ställen. Bland annat någon typ av hudlotion på Apoteket, en månads gratis träning på Actic eller Sportlife samt en valfri, gratis burk Ben & Jerry's (!!) på ICA Nära.

Det är med andra ord förbannat megasynd att jag går på detox just nu. Men det känns ändå himla bra att ha en burk glass innestående att hämta ut när tillfälle ges.
Dock innan januari 2013, verkar det som.
Jag får utnyttja träningsrabatterna först, lägga på en rem med det här deffandet och köra glassen efter det.

Det kommer – som en värmlänning som Max nog hade valt att uttrycka sig – bli görgött.

every early morning is a monday morning

Vet ni när jag gick upp imorse? Klart ni inte vet.
Jag ska informera. Klockan var FAKKING 05:30.

Detta med anledning av en okristligt tidigt förlagd tvättid. Sådant sker när man plötsligt en morgon (läs: igår) drar ut strumplådan och inser att det inte finns en enda ren tygbit kvar där i. När man sniffar misstänksamt på ett linne i ett par sekunder innan man tar på sig det och tänker att ”ingen fara, det är väl ändå inte någon som ska sniffa mig i armhålan heller?”.
När man alltså måste göra allt detta MEN har för dålig framförhållning för att lyckats knipa de tvättider som är förlagda under dygnets lite mer brukliga tider, då får man kliva upp fakking 05:30.

Jag har tvättat allt. Alla underkläder, tre uppsättningar med lakan, mina jeans (vilket jag förstås bittert kommer att ångra om ett par timmar när de ska tas på).
Till och med mina kökshanddukar är rena och luktar som en korg med persikor i himmelriket.

Dessutom gjorde jag ett arkeologiskt fynd efter en utgrävning av min garderob. Eftersom att hela min klädsamling låg i tvättkorgen fick jag göra en djupdykning i skåp och lådor för att finna någonting att ha på mig (att gå upp till sjätte våningen i morgonrock var tempting... but no) och snubblade över en superluddig kom-och-krama-mig-tröja som jag glömt bort att jag ägde.
That's a byrålåde-jackpot fo' sho'.

Utöver att överbelasta maskineriet i tvättstugan även åstadkommit följande:

1) Upptäckt att första kaffekoppen smakar fruktansvärt gott när den dricks innan klockan 06:30

2) Handlat irrationellt, förmodligen på grund av trötthet. Jag har sopat golvet i husets entré och (trumvirvel) rensat filtret till torktumlaren. Ofattbart! Hur galet det här var förstod jag inte förrän jag tagit ett par sippar på tidigare nämnda kaffekopp och kommit till sans. Vad är väl mer plus på karmakontot än att ta bort luddet? Ett kollektivt tack från grannarna vore definitivt på sin plats.

3) Flossat. Jag gör det för sällan. Det känns som att jag har centimeterstora glipor mellan tänderna i hela nedre tandraden nu. Ont.

4) Tagit en bild på mig och min nya favvo:



(Syns det hur mysigt vi har det?)

grabb-hemligheter

Jag vet inte riktigt vad ni i USA pysslar med för att berika er tillvaro under passiva söndagskvällar, men här i Sverige förgyller vi för närvarande vår dötid med precis samma härligheter som alltid.
Vi tittar på Solsidan.
Förenar landets medborgare framför tv-apparaterna.
Bygger gemenskap genom lättsmält humor.
Nåväl.

I söndags såg vi ikapp de två senaste avsnitten i ordningen eftersom att vi tidigare haft bättre saker för oss och således missat dem. Det ena avsnittet handlade då - för att göra en lång historia kort - om att lyxfrun tyckte att lyxmannen kissade alldeles för högljutt. Yep, så var det. Den nervösa och pryda Felix Herngren-karaktären hade dock en innovativ (tänkte jag) lösning på problemet: han satt ner och kissade.
"Alla män kommer väl till ett insiktsfullt stadium i livet då man väljer att börja sitta ner och kissa?" ungefär.
Efter programmet vände jag mig till en man i min närhet och droppade lite nonchalant och oladdat frågan om han brukade sitta ner och kissa.
Och vad får jag - till min stora, naiva, och så oväntade häpnad - för svar på detta?
Ett ja.
Typ alla killar sitter ner och kissar. Om man inte är typ på en offentlig toalett eller så.
Och alltså... det här är helt ny information för mig.
Av någon outgrundlig anledning har jag dessutom väldigt svårt att förlika mig med det här faktumet. Sen när gör ni det här? Och varför har ni inte berättat det tidigare?

Inte för att jag direkt har någonting emot det eller så. Jag har heller absolut inte för avsikt att be er sluta med det. Jag vill tvärtom förtydliga att det överlag finns ytterst lite plats över för stereotypa, macho-manliga värderingar eller föreställningar i mitt huvud, och jag kan svära vid min jordglob att jag inte föredrar något manhaftigt stå-kissande framför något annat alternativ som finns.

Men fan... ni kunde väl ha sagt något?

Max är djup del 1

Idag är det fredag! Mmmm..! Veckan är över och helgen tar vid. Två härliga dagar av ledighet och chips väntar. Livet är gott skulle man kunna tycka. Vanligtvis på fredagar brukar jag och min gode vän Felix Den Röde besöka närliggande biograf för att vila upp våra vilsna själar med en film. Men eftersom biograflivet denna helg helt är uppslukat av Breaking Dawn-visningar så blev det hemmakväll istället. Men ingen gråter för det! Felix avverkar fantasyböcker på löpande band och jag sitter i ett hörn och skriver ner djupa saker på ett papper. Allt är i sin ordning. Alla trivs. The circle of life. Amen.

Maxs djupheter:

-"Meningen med livet är inte en fråga. Det är ett adjektiv."

-"Mörkret är ett ljus som ingen ser. Katter kan se mörker."

-"Att åka tåg med en vän är som ett äktenskap."
-"När solen går ner blir det mörkt som natten."
-"Livet som gåva kan jämföras med ett Lasse Åberg-glas. -Kul att få men inget man vill ha."

-"Även en döv man kan se."

-"Hela min barndom var uppbyggt på lögner. -Ingen tomte. Ingen påskhare. Ingen tand-fe. Ingen framtid."
-"Om jag hade kunnat leva om min barndom med den vetskap jag har idag hade jag varit smartare än alla andra."
-"Kärlek är som ett hav. -Utan gräns och inte på riktigt."

-"Universum är stort. Men inte lika stort som havet."

-"Filosofi är som att lära sig cykla. -Det gör jävligt ont i knäna efter tio försök."

Låt nu detta sjunka in så hörs vi imorgon. 

väggmisshandlaren

Bakom den här väggen sitter den en människa och bankar.
Varenda kväll bankar han.
Hon. Hen. Den. Det. Tingesten.
Bank bank bank i en monoton och överjävligt enerverande takt.
Det finns liksom ingen ände.

Jag skulle inte beskriva mig själv som en kinkig eller kräsen, men det där med tålamod tas liksom till helt nya dimensioner när man bor i ett lyhört hyreshus och har en manisk bankare till granne i dörren bredvid. Vad är det han har för sig? Har han som hobby att flytta runt sina tavlor, spika fast sina möbler eller avreagerar han sig bara genom våld (på en betongvägg!)?

Om huset sprängs i bitar på grund av att det psykotiska fanskapet försökt snickra ihop ett hemmabyggt rymdskepp vet ni iallafall var ni hörde det först. 
Nu tänker jag banka tillbaka och hålla tummarna för att budskapet "jag sover gärna åtta oavbrutna timmar och vill inte dö!" går in.
Förhoppningsvis har han åtminstone vett att labba med radioaktiva ämnen och orsaka eventuella explosioner eller implosioner under dagtid när folk inte är hemma.

(update: och nu dök Max så abrupt in hals över huvud i detta med en låt som är ypperlig som soundtrack till det här inlägget: Tom Waits – What's He Building In There)   

Goodbyes always makes my throat hurt. I need more hellos.

När själen blir svart. När tillvaron är ett enda lidande. När ensamheten smyger sig på. Det är då man måste göra det avgörande beslutet. Det är då man måste inse att man inte kan fortsätta på samma väg och att det är dags att ändra riktning. Ändra riktning mot det som känns bäst för en själv. Mot något som kan resultera i annat än plågor, besvikelse och kyla.

Vi har haft underbara stunder ihop, du och jag. -Roliga. Ledsamma. Livsavgörande. Galna. Oförglömliga. Det var du som fick mig att öppna ögonen för det vackra här i livet. Det var du som fick mig att känna livsglädje. Det var du som tröstade mig i de stunder då livet varit som svårast. Du var bland det bästa som hänt mig. Men de tiderna är förbi. Jag har kommit till insikt. Jag vuxit. Och ju mer jag tänker på det ju mer rätt känns detta.

Det är här sagan får ett slut. Det är här mitt liv får en ny riktning. Det är nu jag ska leva. Kanske hittar vi tillbaka till varandra en vacker dag. Kanske kan vi bli lyckliga ihop igen. Jag önskar innerligt att det blir så, men det kan enbart framtiden utvisa. Men det här är vad jag behöver just nu.

Förlåt. Jag kommer aldrig att glömma dig. 

Converse, I am officially over you.

härdaren

Idag ägnar jag mig åt asketism.
Detta med anledning av att jag har utsett november till detox-månad.
Min detox innebär avkall på följande ting: alkohol, snask, fulsocker & snabbmat.
(med ditt fläsk-inlägg i åtanke kan jag också faktiskt för första gången känna lättnad över att vi befinner oss på två olika kontinenter - hade jag behövt umgås med dig, fläsk-modet och din grovkalibriga ämnesomsättning i det här sköra tillståndet hade jag nog brutit ihop).

Idag övar asketen alltså på frestelsemotstånd.

Bild: en espresso och en brownie. Fulländad kombo.
Kaffet får jag i vanlig ordning dricka (man är väl för sjutton inte mer en människa!) men brownien får jag inte äta. Inte ens röra. Inte ens tugga och spotta ut.
Tillåten browniebehandling är 1) att lukta på den och 2) att titta på den.

Jag ser det här som ett karaktärstest som jag måste klara av för att vara en god människa. Brownien är en symbolisk bild av allt dåligt i världen. Brownien är krig, hat, våld, matsvinn, miljöförstöring, terror, ojämställdhet, girighet, lögn, dåligt väder, egoism, djurplågeri, cancer, kalla händer, försenade tåg och dyra tamponger.
Allt detta i en liten liten chokladklutt.
När jag går ut senare ska jag mata kråkorna med den och säga att Ni kunde minsann inte motstå ondskans frestelse, era svaga, karaktärslösa varelser!
Triumf.

Sen går jag väl och tar en kaffe med Silas eller något.

Rösta rätt råååå

Idag skiner solen. Flaggan på taket mittemot fladdrar i vinden. Nationalsången hörs ifrån en avlägsen del av byggnaden. Klistermärken med texten “I voted” pryder de flestas bröst. Jag ställer mig på balkongen och gör honnör i riktning mot Vita Huset. - Det är val i staterna. Och jag befinner mig mitt i spektaklet. Man skulle kunna säga att jag är Torsbys egna lilla utrikeskorrespondent i DC. -“Jag befinner mig mitt i Washington DC och total okunskap råder.”

Jag måste erkänna att även jag, som vanligtvis inte alls är speciellt jätteintresserad av politik, tycker att detta är värt att lägga bort dyrbar facebooktid för. Om det beror på amerikanarnas fantastiska förmåga att överhypa alla valrelaterade delmoment, såsom debatter och reklamkampanjer osv., vet jag inte. Men det spelar ingen roll. Det är val! Och det enda som spelar någon roll är att rätt man vinner! Rösta rätt då förfa-en! Jag personligen är dock den sortens människa som ogillar att vara partisk. Och delar ogärna med mig av mina åsikter. Nejdå, det är jag inte alls. Jag ber för Obama. Amen. 

Hur firar man då valet i staterna? Hur kommer resten av dagen att se ut? Vad ska JAG göra? Vet inte. Sova kanske? Men jag skoja! Det är ju val. Valvaka står ju såklart på agendan! Lär ju bli en rätt tämligen trevlig sådan. Så länge rätt person vinner dvs… Hur laddar man upp inför valvaka i USA undrar du nu. Man lyssnar på svensk musik (klassiker såsom Mauro Scoccos Sarah) och föreställer sig hur Sverige skulle sett ut om vi haft amerikanarnas valsystem (googla om du inte känner till det. undvik wikipedia). Alla gör på det här viset. Lovar.

Nu ska jag vänta på mina valvakevänner i hörnet vid 7eleven. Ta på er jackan. Så går vi ut och går. 

Till Johanna: Den 21a december är datumet på dagen då jag sätter mig på ett plan med destination Sverige och julfirande. Tillfällighet? Knappast. Frukta icke, kära du. Snart är ljuset hemma igen.

"varde ljus" sa google

Nyss skedde ett litet missförstånd mellan min Facebook-flik och en annan sida jag hade uppe i webbläsaren. Jag skulle slänga iväg ett par rader i ett chattmeddelande, men istället för att börja skrivas ut nere i chatt-rutan dök bokstäverna istället upp i webbläsarens google-ruta. Jag vet inte hur, förmodligen något bångstyrigt snabbkommando, men det är oväsentligt.

Det väsentliga var de sökförslag som google så vänligt började föreslå i en dropdown med populära sökningar för mina chatt-menade ord - som i det här fallet var “när blir det”. Ett urval av dessa var:

“när blir det fullmåne”
“när blir det ett foster” (-> den moderna generationen har uppenbart missat det där med blommor och bin…)
“när blir det körförbud på bilen”
“när blir det höst”

Och så det mest fantastiska: “när blir det ljusare igen?”. Detta lilla förslag ledde mig efter ett fåtal klick fram till följande kunskap:
i år kommer vintersolståndet att ske den 21 december.
Vilket innebär att det om ungefär sex veckor kommer att bli ljusare ute.

Jag vet inte hur ni har det med ljus och sådant borta i staterna, men för att förtydliga ett och annat vill jag bara meddela att vi här i Sverige i vanlig ordning skit över det här med mörkret. Mörkret gör oss deprimerade, självmordsbenägna och förbannade, och inte ens faktumet att det ger oss ett stereotypt stel-svenskt samtalsämne att dra i långbänk väger upp dess jävlighet.

Med andra ord tar jag det här ljus-faktumet med barnslig eufori.
Sex veckor bara! Sen vänder det igen. Sen går vi mot ljusare tider.
Den här informationen fick mig att glädje-sjunga “Livin’ on a prayer” och dansa runt i mina tofflor (Bon Jovi brukar inte vara mitt primärval i sådana lägen, men nu råkade det bli så).

Nu står det uppskrivet i min kalender.
21 december -> ljuset.

bitter måndagsångest

Idag är det måndag.
Det har varit en sjusärdeles värdelös måndag.
Faktiskt så dålig att en vanlig måndag är en himmel med kakdegsfontäner där man dansar på rosor i kärlekseufori i jämförelse med den här måndagen.

Ett urval av bidragande faktorer: paraplyet vände sig ut och in, internet krånglade och jag var hjälplös, det regnade när jag samlat kraft för att ta en löptur, jag gjorde ett shoppingförsök men alla plagg fick mig att vilja spotta på min spegelbild, jag ältar att jag blev sjuk förra veckan och inte kunde följa med till Österrike, jag är för disträ för att plugga, för slapp för att jobba, allt kaffe smakar plötsligt råtta och Hans Fahlén satt vid bordet bakom mig på Gildas och kunde inte sluta SNACKA EN JÄVLA MASSA SKIT fastän hans lunchkompis försökte uttrycka att han hellre skulle hoppa bungy utan snöre än att ta en till kopp kaffe (med Hans) den här lunchen.

Mina ögonbryn har varit en trulig och orolig rynka hela dagen och nu har jag spänningshuvudvärk och försöker massera min egen panna.
Det ser förmodligen skitdumt ut.

Hade jag varit en inspirerande Sex and the City-pingla hade jag förmodligen rått bot på situationen genom att gå till ett gym och spöa upp någon peppad personlig tränare. You go girl! Skulle han ha sagt och high five’at mig så att svetten stänkte (självklart på ett väldigt ologiskt sexigt vis). Därefter skulle jag ha tagit mig något ekologiskt energi-te och gått på dejt med en rik snubbe i cardigan.

Nu vill jag bara äta. Äta eller dö.
Begå ett brutalt mord på den här eftermiddagen genom att gå och lägga mig.
Jag tände tre värmeljus när jag satte mig vid datorn för fem minuter sedan och samtliga har nu slocknat.
I ren trots, förmodligen.
Jävla måndag.

Nourriture

Fick lust att skriva en lång och beskrivande text om god mat. Men eftersom jag är en fattig student så låter jag bli. Det skulle bli för jobbigt kom jag fram till. Mat är det bästa som finns. Jag älskar mat. Jättemycket. I kväll blir det nudlar till middag.

Sandy och jag

Som de flesta kanske vet så har stormen Sandy hälsat på oss här på östkustliga delen av Amerikat. -Trevligt tyckte vi! Jag hade aldrig tidigare varit del av ett stormdrabbat område så alltsammans var för mig väldigt spännande! -Köpa konserverad “mat”. Kolla batterierna i ficklampan. Plocka in möblerna från balkongen. Tappa upp vatten i badkaret (borde nog tomma karet nu när stormen är förbi). Köpa chips. Konversera med människor (What a weather, huh?). Alltsammans: helt underbart! -“Som i en domedagsfilm!” sa jag med ett stort flin till mina rumskamrater. -Ajabaja! Skulle jag inte ha gjort! Inte håna naturens krafter, lieutenant Dan! Stormeländet slog ut både elektricitet och vatten. Och som ett meddelande från en högre makt var dator, iPhone och iPad strömlösa. What are the odds? Inte stora iallafall. Sur var jag. Så kvällen fick spenderas med roomies, Sandy och random elektriker. Åh, du ljuva frihet.

För att ge er en bättre bild av mina skräckupplevelser från de 72 timmarna då Sandy antastade våra ömma sinnen så har jag valt att göra det enkelt för mig och poängsätta de sju största. Detta eftersom varken ni eller jag egentligen har tid för bloggeriande. Så let’s get it over with!
Ju högre siffra desto mer traumatisk var händelsen:

Förberedelserna inför Sandy: 3/5 - Övertaggade människor i jakt på konserver och vatten. Läääskigt!
Sandy: 2/5 - Som en mindre Gudrun fast minus fallna träd.
Kalla bruna bönor med kall korv 4/5 - Bruna bönor med smak av maple sirup och kalla hot dogs. I say no more.
Försvunnet vatten 2/5 - I like being dirrrty.
Försvunnen el 5/5 - Elen var försvunnen cirka 27 timmar. I say no more.
Tristess 5/5 - Vi gick till sängs väldigt tidigt den kvällen.
Roommate Felix på stol: 2/5 - Felix satt på samma stol i över två timmar och tittade på stormen. “Min skugga har ful frisyr” sa han.

Lesson learned: Storm är inget man längtar efter. Men om en storm kommer så ska man inte vara missnöjd. Eftersom man då får vara hemma från skolan och ännu en ursäkt till att köpa chips. Men man ska inte heller vara FÖR nöjd åt eländet. Eftersom elen och vattnet kan slås ut. Och då kommer du varken kunna äta vettig mat, göra något kul eller gå på toa i mörkret. Ha! Tänk på det barn. Ta hand om varandra.

Avslutningsvis vill jag bara inflika att mina vänner och jag idag mottog ett mail av vår lärare där hon säger att hon vill att alla läxor skall vara gjorda och att vi ska vara förberedda på att hålla ett tal nu på torsdag. Här visas ingen nåd trots nära-döden-upplevelser. Tänk på det nästa gång ni klagar på att ni måste göra delprov i Matte B.

Och ja, jag försökte fota Sandy. Men ni anar inte hur svårt det är att fånga en storm på bild i från en kolsvart lägenhet på elfte våningen. Här får ni en bild på Felix istället. Mitt egna lilla yrväder:

Chipstuttar och flingpaket

Varje år fram mot höstkanten brukar jag påbörja fettlagringen inför den annalkande vinterkylan. Liksom för att kunna pressa ihop chipstuttarna på nyårsafton och sjunga “Ma’ milkshake brings all the boiis to da yard”. Ett litet partytrick jag brukar använda för att höja den redan allt för lättfotade stämningen. Detta år är inget undantag. Redan nu har jag börjat bunkra upp med chips, cola, socker och andra gottigheter. Att man för närvarande befinner sig i USA gör ju knappast förutsättningarna sämre heller. 

Det är lustigt hur ens mentalitet ändras så fort man befinner sig i ett annat land. Hur man i Frankrike tillåter sig själv dricka ett glas vin så fort man får en stund över. Eller hur man i Norge helt plötsligt börjar tänka: LAX. Amerika är sannerligen inget undantag. Hemma i Sverige skulle jag aldrig någonsin breda ut marmelad över min smörgås varje morgon. -“Det är okej för att jag är i USA.” Inte heller köpa en pizzaslize till lunch på skolan x-antal gånger i veckan. -“Det är okej för att jag är i USA.” Eller ens överväga att köpa ettflingpaket där själva flingorna kommer i över 13 olika färger. -“JAG=USA.” Bedrövligt detta.

Nej men i ärlighetens namn är det inte så illa som det låter. Man ska inte alltid tro på det man läser på internet. Undvik helst Wikipedia. Jag äter duktigt och sköter mig fint. Du behöver inte vara orolig mor. Jag lagar mat varje dag och tvättar mig bakom öronen. Jä löver (Yää jag är från Värmland wohoo). Så du behöver inte skämmas för mig.

Vinterfläsket skulle nog kunna vara av en helt annan dimension denna säsong. Man har ju potential. Och eftersom jag är i USA så är det okej. Alla vinterfläskar året om här. Och det får man göra, som vi vet.

Nu sitter säkert de närmsta där hemma och skriker så att baksnusen flyger; “Max, du fläskar ju året om”. -Och det är ju sant. Men man ska inte tro allt man läser på nätet sa jag ju.

Livet är allt bra lustigt ibland. Fläsket out. 

hjärnutbrändhet

Tänk dig att du tar ett russin som du placerar på en bordskiva (helst en riktigt blank sådan). Tänk dig sedan att du använder tummen för att omsorgsfullt men bestämt pressa russinet ner i den blanka borsskivan så att det enda som är kvar när du sedan tar bort tummen är en liten klutt av svart, oformlig substans.
I motsvarande tillstånd befinner sig min hjärna.
Och min studiemotivation. Och min positiva självbild.

Nu rundar jag av den här dagen med en chokladboll.

oui oui!

Paris!
Bara för att vi alltid kommer att ha Paris.

ett litet apropå under NK

Alltså…
Apropå frukter med personlighet.

Så måste vi börja blogga nu. Vi inte kan ha det såhär. Vi kan inte inbilla oss att vi håller oss uppdaterade om varandras tillvaro enbart genom en Facebook-flipout i veckan och något enstaka Skype-samtal när våra scheman går ihop. Det funkar inte så.
Du vet det och jag vet det. Alla vet det inte, men de borde de göra. Shame on them.

Allvarligt har ju de här planerna funnits sedan tidigare, bara i en annan skepnad än de nu tar form. Men om du nu skulle sätta dig på tvären, korsa armarna framför bröstet och muttra “Varför?” är iallafall en konkret ursäkt/förklaring till det här att jag på eget håll har gjort otaliga försök till att starta en personlig blogg (igen) men misslyckats löpande (igen) för att jag (igen) inte lyckat upprätthålla någon kontinuitet. Summan av kardemumman: uppdateringarna blir få, jag tappar bort mig själv och min idé blir en fet jävla pannkaka som inte är god oavsett hur mycket hallonsylt man öser över den.

SÅ.
Den fenomenala grundtanken är att du ska blogga som du och att jag ska blogga som jag. Men om du inte skulle vilja så finns iallafall jag, och din roll blir då helt enkelt att bara läsa (vilket du inte kan totalvägra, det vore väldigt oetiskt av dig som vän). På så sätt kan vi alltså upprätthålla en kontinuerlig lägesrapportering om varandras liv (ditt Washingtonbrus och mitt Stockholmsbrus) samtidigt som vi får utlopp för vår kreativitet.
För det måste vi, det har vi konstaterat.
Om inte blir den här världen alldeles för underberikad.

Det här är lite lustigt: efter allt planerande och dividerande och funderande och upprepande dunkningar av min hjässa i väggen landar det hela i att jag hux flux skapat den här sajten med hjälp av ett standard-tema (jag ber dig att inte kommentera designen, för om jag börjar få prestationsångest i den änden kommer det här förhållandet inte att funka) i wordpress samtidigt som jag dricker en latte (en syndigt krämig men hiskeligt dyr sådan) på Espresso House under NK.
Herrens vägar äro outgrundliga.
Så med denna latte, några kaksmulor och Sergelgångens randiga golv som vittnen förklarar jag härmed vår blogg öppnad.

Fridens!