Kulturkrockchocktjock

Idag insåg jag att jag inte hört fågelkvitter en enda gång under de fyra månaderna jag har bott här. Knappt sett en fågel. Inte så mycket som en fiskmås eller duva har jag sett. De enda fåglar jag beskådat är ett fåtal sparvar i en park. Dock samlade kring en dam, som jag från och med idag kommer att kalla för "Crazy Sparv-Lady".

Ett liv utan kvittrande fåglar är inget värdigt liv. Speciellt inte för en värmlänning. Det är musiken till våra själar. I Värmland är vi nämligen utsatta för kvitter och tvitter, och twitter (damn you, Svennis!) dagligen. Om fåglarna tystnar så vet vi att det är något skumt på gång och kan därför springa tillbaka till våra hyddor och gömma oss. Detta eftersom landskapet Värmland, tillskillnad från begreppet Värmland, består av 95 procent skog, tre procent fotbollsplaner och två procent människor. -Vi är ett med skogen.

När jag insåg avsaknaden av fågelkvitter kändes det som en dolk i hjärtat. Själen min behöver fåglarnas sång. Utan den känner jag mig bortkommen och rädd. Detta, mina kära vänner, är vad forskare kallar för en kulturkrock. 

Ni må tro att hakan och byxorna föll till marken när jag insåg vad jag precis hade upplevt. -Min första kulturkrock! På fyra månader! Fyra månader av nudelvatten, Texaskusiner, Felixterror, konstigt skolsystem och storstadsliv, och saknaden av lite fågelkvitter var det som fick mig att kulturkrocka av vägen?! Det är förunderligt... Skamligt rent utav. Snacka om antiklimax... Skämmes tamejfan!

Men som tur är så åker eländet till bloggarkonung (läs; Max) hem på fredag, och kommer därför inte vara kvitterlös speciellt länge till. -Skön t. I Värmland finns inga kulturkrockar. Mest bara skog. Skog och kärlek.

-"Befrukta icke mer, kära undersåtar. Eder konung ankommer i sinom tid." 
-"Hosianna Davids soooooooon!"

"Jak er ein fåkel!"