om att inte dricka med måtta

När jag kom hem från Universitetet vid strax före 19 idag var jag trött. Osedvanligt trött. Deppig. Orkeslös och halvsur av flera anledningar som inte är så farliga i sig men ändå vid trötthet ger upphov till ilska. Trotsig som ett lågstadiekid och med ett schema alldeles för fullt av saker jag aldrig skulle hinna med.

I kylen stod två burkar Redbull som jag kom att svepa inom loppet av tio minuter. Den första av hunger medan jag lagade mat, den andra av ren okynnestörst och ett desperat behov av energi.

Det fick kvällen att se ut ungefär såhär:

NU SKA HÄR LAGAS MAT, JÄVLAR VAD JAG LAGAR MAT! OCH SÅ ÄTER JAG DET SKITSNABBT OCH NU SKA DET BRYGGAS KAFFE OCH WHAT, DET FINNS INGEN MJÖLK? JAG SPRINGER OCH KÖPER MJÖLK! JAG KANSKE SKA DAMMSUGA? JAG DAMMSUGAR! OCH SÅ BYTER JAG LAKAN OCH SÅ PUTSAR JAG SPEGELN OCH DISKAR OCH PLOCKAR UNDAN OCH SÅ SPRINGER JAG I TRAPPORNA OCH BOKAR TVÄTTID OCH NU MÅSTE JAG PLUGGA. LÄSA LÄSA LÄSA LÄSA OCH GUD VAD JAG ÄR SUGEN PÅ CHOKLAD, JAG SPRINGER TILL AFFÄREN IGEN OCH KÖPER CHOKLAD! OCH SHIT VAD GOTT DET VAR MED CHOKLAD OCH NU MÅSTE JAG BARA LÄSA LITE TILL SEN SÅ SKA JAG...

DUNK.

Och där tog energin slut.

Nu ligger jag däckad i sängen, på samma ställe som energin lämnade mig, och är för trött för att ens gå upp och borsta tänderna. Som ett barn efter en sockerkick eller någon slags tripp på uppåttjack.
Klar och slut.
Klart slut.

det är över nu

Idag är en stor dag. Idag är dagen då världens snuskigaste tandkräm äntligen - ÄNTLIGEN - har tagit slut.

Den hade verkligen allt äckligt som går att ha. Tänderna kändes aldrig rena. Den hade dålig eftersmak som satt i för länge och fick allt annat (särskilt kaffe) att smaka mer pyton än efter normal tandkräm.
Själva smaken i sig var densamma som om någon smält ner Jenka-tuggummin och blå fruktklubbor (de platta, cirkelformade med transparent plast över som man alltid fick på pizzerior, minns ni?) i en stor behållare och färgat smeten blå.
Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det måste ha varit så det gick till när den gjordes.

Nåväl.
Nu är vår tid tillsammans över, och jag och min andedräkt kommer att skutta lyckligt hela vägen till affären för att köpa en ny.

Lärdom: sluta lita på tv-reklamer.

Legohus

Jag har inte lyssnat på speciellt mycket akustiskt gitarr-smör i mina dagar. - En ensam spoling iklädd gitarr, sängkammarblick och lugg, sjungandes om kärlek är ting som aldrig varit speciellt lockande för min del. Dels eftersom jag föredrar munterheter som Lykke Li, Lana del Rey och Markus Krunegård. Och dels eftersom gitarrsmöret alltid låter likadant i mina öron... 

Men häromsistens när jag surfade webben på jakt efter ny musik råkade jag halka över denna fantastiska musikvideo av Ed Sheeran. Och detta kan mycket väl vara den bästa musikvideo jag sett. 

Kärlek. Mer till Rupert än till Ed dock. But still...

Och så enkelt kan det vara för mig... En spotifylista med gitarrsmör (och annat smör) är nu ihopskrapad.
And I love it. Den har gått varm i mina lurar i flera dagar nu. Fyller mina höstdagar med kärlek och mejeriprodukter. Smör dvs.
Nu när omgivningen och tillvaron fylls av vemod och melankoli är det nog bara nyttigt om man tar ett steg bort från Lykke Li ett tag.

Fast näe...

konsten att bära hatt

För en tid sedan blev jag med hatt, vilket är en helt ny företeelse för mig. Då min ömma moder besökte Stockholm kom det sig att jag - lite på skämt - slängde på mig en hatt inne i en butik, varpå hon proklamerade att "du går inte härifrån utan den hatten, ok?". Jag var skeptisk, vilket ledde till att hon köpte den åt mig. Det var ett Tjuren Ferdinand-moment för henne. "Honom ska vi haaa!". Men med hatt.

Nu är jag förstås hattkär och vill att den ska följa med vart jag än går. Men det finns ett problem.

Som hattägare blir en plötsligt oerhört medveten om hur mycket det blåser i det här landet. Har ni någonsin tänkt på det? Det hade inte jag. I princip har det i min värld behövt blåsa riktigt kraftigt (tänk träd som ligger vågrätt och paraplyn som virvlar runt i luften) för att tanken "idag är en blåsig dag" ska slå mig.
Förrän nu då, när den här hatten har kommit in i mitt liv.

Nu inser jag att även en vanlig icke-blåsig dag ändå är tillräckligt blåsig för att en hatt ska vägra sitta kvar på huvudet. De normala vindförhållandena i den här staden är liksom inte alls hattvänliga.
Jag måste alltid pressa ner den mot hjässan med ena handen för att den inte ska ramla av. Åtskilliga gånger har den ändå fallit till marken och tvingat mig att skamset plocka upp den (jag lovar - i det riktiga livet är den scenen inte alls lika Carrie Bradshaw-filmisk som en kan tro) eller be personen bakom mig om ursäkt för att vederbörande precis fått en filthatt i nyllet.
I nio fall av tio slutar det hela med att jag bara ger upp och bär den i handen, vilket dels är helt värdelöst och dels känns som ett svek mot såväl hatten som mamma.

När jag nu vistas utomhus har jag desperat börjat spana efter tecken på hur hattfolk bär sig åt för att lyckas. Vad vet de som jag inte vet? Använder en något slags osynligt senilsnöre? Är det meningen att en ska ta omvägar för att enbart gå på gator som ligger i lä? Sätter folk dubbelhäftande tejp i håret eller syr in tyngder som håller fanskapet på plats?
KAN NI INTE BARA BERÄTTA VAD FAN JAG SKA GÖRA?!

Tack.

// ledsen tjej som fick söka vindskydd intill en vägg för att ens kunna ta en bild på sitt elände. 

livet - the totally covered version

Är det någon som kommer ihåg att det fanns en Pokémon vars i princip enda attack var att lägga sig på sin motståndare?
Inget sofistikerat. Inget genomtänkt eller häftigt över huvudtaget.
Bara DUNK liksom.
(Har för mig att den hette Snorlax. Pokémonen, alltså.)

Det har livet gjort med mig nu.
Det har givit ifrån sig ett trött ljud, långsamt börjat tippa och sedan bara lagt sig på mig.
Och här är jag nu. Ursäkta? Hallå? Skulle någ... skulle någon kunna hjälpa mig? Jag sitter liksom fast här! Här under! Hallå! HALLÅ?! 

Jag är inte någon mästare av metaforer, men det är ungefär så det känns. Som att jag är begravd under en stor hög av kurslitteratur och lagboken och matlådor och färgglada markerningslappar och kaffe och juridiska termer och överstrykningspennor och jobbtimmar och ändlöst stirrande in i datorskärmen.
Som att någon skriver post-it's med saker jag måste göra och klistrar dem över hela mig.

Ungefär såhär:

(Ja, självklart är det jag på bilden. Slips och kostym bär jag numera vardagligen i skolan för att komma in i rätt jurist-mode.)

Skämt åsido. Inte sagt att allting bara är elände.
Men det är så mycket.

Livet förtjänar just nu en fet karatekick. Om än bara för att komma på rätt köl igen.
Även om det redan ligger.
Någon som känner sig manad?

chamakay

Kunde inte låta den här underbara videon (och låten) passera obemärkt. 

Det får tala för sig själv.  

Öppet brev till Högskoleplugg

Kära Högskoleplugg,

Vi har nu träffat varandra på en daglig basis under tre veckors tid. Tre, förhållandevis, ganska bra veckor.

Saker och ting fungerade väldigt bra mellan oss i början av vår relation. Jag trivdes i ditt sällskap, skrattade åt dina skämt, träffade dina vänner och tog till mig de saker du sa. 

Solen sken. Jag var glad.

Men någonting hände. Redan efter en och en halv vecka blev du omotiverande, otrevlig, kall och elak. 

Trots att jag, vid ett tidigt stadium, hade förstått att du skulle bli ett det elände du idag är, så valde jag ändå dig framför kafélivet. 

Varför? För att du skulle vara bra för mig. Du skulle hjälpa mig. Vi skulle hjälpa varandra.

Men framförallt för att jag trodde jag på dig. Jag trodde på dig såpass mycket att jag kastade mig in i ovisshet, CSN-samtal, tidiga morgnar och kurslitteratur. Allt för din skull. 

Men vad fick jag tillbaka? Ångest. Fattigdom. En höst utan färger. Otrevliga grannar och ett dammigt piano.

När ska jag få något i gengäld? När ska jag få allt det där du lovade mig? När ska du börja tro på mig? När ska du börja älska mig?

När?

Tiden har fått mig att förstå. - Vi är inte gjorda för varandra. Det har vi aldrig varit. Vi kommer heller aldrig att älska varandra. Men det är okej. 

Trots att jag är medveten om detta så kommer jag aldrig att sluta tro. Tro på att vi en vacker dag kommer att finna varandra. 

Det är en lögn jag kommer att leva med i resten av mitt liv. 

Vi ses i morgon. 

//Max

PS. Du fick mig att skriva det här inlägget istället för att plugga. -Därför hatar jag dig just nu. DS.

fem snabba hösttecken

- Man blir förkyld. Oklart hur. Det bara blir. Helt oundvikligt.

- Bananflugorna mobiliserar och invaderar i trupp.

- Mat-och-sovklockans matsymboler byts ut från att vara jordgubbar, ostbrickor och vinglas till att bli havregrynsgröt, trista matlådor med grått, oformligt innehåll och mikrovärmt kaffe.

- Rusningstrafiken är tillbaka. Kräver väl ingen vidare precisering. SVETT. TRÄNGSEL.
ANDRA MÄNNISKORS ARMHÅLOR I ANSIKTET.
Gud hjälp mig.

- Det plötsliga behovet av värmeljus. Vad fan, klockan är liksom bara åtta och det är redan mörkt ute? Hur ska jag kunna leva i det här? Jag ser ju ingenting! Det är som ett Mordor! LÅT INTE MÖRKRET TA MIG!


  
Tänder femton värmeljus och hyperventilerar en stund under en filt i soffan.
Nu känns det lite bättre.

att mysa med Doris

Såhär i skolstartstider och höstentrén kan tillvaron vara lite spänd, nervös eller allmänt jävlig för vissa. Då kan det vara skönt med lite glad och svängig musik.

Min mormor heter Doris, så för att göra låten ännu bättre kan vi låtsas att det är hon som sjunger.

#popa13

I give you: festivalhelgen i oskarpa, mörka mobilbilder! Sådär typiskt livsomvälvande och otroligt konstnärliga som mobilbilder ofta är. Varsågoda.

Dock ska jag bespara cyberspace de dussintals videoklipp som spelats in i euforiska stunder framför scenen."Det här kommer bli så jäääääääääkla mäktigt att visa i efterhand!" tänker man när hoppar där med telefonen i näven. Men det blir det ju aldrig. En iPhone är ju typ oförmögen att återge annat än en massa kakofoniskt skrål. Vilket en uppenbarligen har väldigt svårt att lära sig någon gång.
Men i stunden var det fint. Tack festivalkompisar!