Nu är jag förstås hattkär och vill att den ska följa med vart jag än går. Men det finns ett problem.
Som hattägare blir en plötsligt oerhört medveten om hur mycket det blåser i det här landet. Har ni någonsin tänkt på det? Det hade inte jag. I princip har det i min värld behövt blåsa riktigt kraftigt (tänk träd som ligger vågrätt och paraplyn som virvlar runt i luften) för att tanken "idag är en blåsig dag" ska slå mig.
Förrän nu då, när den här hatten har kommit in i mitt liv.
Nu inser jag att även en vanlig icke-blåsig dag ändå är tillräckligt blåsig för att en hatt ska vägra sitta kvar på huvudet. De normala vindförhållandena i den här staden är liksom inte alls hattvänliga.
Jag måste alltid pressa ner den mot hjässan med ena handen för att den inte ska ramla av. Åtskilliga gånger har den ändå fallit till marken och tvingat mig att skamset plocka upp den (jag lovar - i det riktiga livet är den scenen inte alls lika Carrie Bradshaw-filmisk som en kan tro) eller be personen bakom mig om ursäkt för att vederbörande precis fått en filthatt i nyllet.
I nio fall av tio slutar det hela med att jag bara ger upp och bär den i handen, vilket dels är helt värdelöst och dels känns som ett svek mot såväl hatten som mamma.
När jag nu vistas utomhus har jag desperat börjat spana efter tecken på hur hattfolk bär sig åt för att lyckas. Vad vet de som jag inte vet? Använder en något slags osynligt senilsnöre? Är det meningen att en ska ta omvägar för att enbart gå på gator som ligger i lä? Sätter folk dubbelhäftande tejp i håret eller syr in tyngder som håller fanskapet på plats?
KAN NI INTE BARA BERÄTTA VAD FAN JAG SKA GÖRA?!
Tack.
// ledsen tjej som fick söka vindskydd intill en vägg för att ens kunna ta en bild på sitt elände.
+copy.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar