spel om samvetet

Wordfeud. Ni vet, Wordfeud? Klart ni vet.
Alla vet. Alla har provat och förälskats och tröttnat och därefter ersatt det med något annat mer eller mindre intellektuellt spel sedan en ganska lång tid tillbaka.

Jag kan erkänna att jag överlag var väldigt sen med att anamma just Wordfeud när det begav sig, men när det för ett tag sedan plingade till på det där bekanta, tretoniga sättet i telefonen hade jag i princip förträngt att jag ens hade appen kvar.
"Lindbergpeter7550 invites you to play a game of Wordfeud", sa skärmen.

Båda mina föräldrar har nämligen till sist börjat använda sina iPhones som iPhones. Tagit steget från från kan-man-bara-sms:a-och-ringa-är-jag-nöjd-stadiet till att faktiskt förvalta modern teknik på ett mer omfattande sätt. Vilket alltså lett till att de börjat ägna sig åt det här med spel-appar. Under en period kunde jag ringa hem om kvällarna för att kolla läget och mötas av ett "bara fint, vi sitter här i soffan och spelar Wordfeud!"
Herregud. Det tålamodet, alltså.

Men det här är ju förstås fint och bra på många sätt. Nu har mina föräldrar klivit in i den där sfären där man kan umgås på det där icke-fysiska sättet som sociala medier och spel innebär. Man skickar ju liksom små bekräftelser till varandra om att man fortfarande lever, även om det bara är genom en like eller ett enstavigt ord som ger fem poäng. Man uppfyller små löften åt varandra.
Problemet är bara att jag är FRUKTANSVÄRT (i versaler) dålig på det.

Dels är jag dålig som i att jag ofta förlorar. Det kan jag ta. Men dels är jag också dålig som i att jag trots upprepade påminnelser - "Hurry up, your time will expire in 2 hours!" - nästan alltid förlorar spelet för att min tid hinner gå ut. Och varje gång känns det som att jag sviker löftet jag ingår med mina föräldrar genom att påbörja ett spel. Att jag glömmer bort dem. Att jag inte hinner med dem.
Det ger mig så dåligt samvete och väcker en ilska som jag likt en kulspruta riktar febrilt åt alla möjliga håll. Dumma spel som alltid ger mig dåliga bokstäver! Dumma regler, det där är väl fan inget ord?! Dumma spelutvecklare som konspirerar mot mig! Dumma telefon som inte tjatar oftare! Dumma er som ens vill spela det här! 

Jag måste introducera dem för Quizkampen innan jag blir deprimerad.

Historieätarna

Här uppvisas en liten del av den genialitet som gör Historieätarna till en av världens bästa TV-produktioner.
Njut. 

kvällsduscharen

Brukar du duscha på morgonen eller på kvällen? Det känns som om det vanliga vardags-duschandet kan delas upp i ett morgondusch-läger och ett kvällsdusch-läger. Endel människor använder duschandet som ett sätt att vakna till på morgnarna. Andra vill känna sig fräscha när de kryper ner bland sina lakan vid läggdags. Vissa duschar på morgonen för att börja dagen ren och fräsch - redo för äventyr. 

Andra hävdar att de skulle bli tvungna att duscha ännu en gång på morgonen då de svettats så extremt mycket under natten. 

Och vissa människor, som t.ex. min nuvarande rumskompis, duschar hela tiden. Det får man göra om man vill.

Personligen är jag en kvällsduschare. Jag är det av den enkla anledningen att jag tycker om att krypa ner bland mina lakan lika ren som en nyskalad banan. Men också för att få mer tid till att snooze’a på morgnarna. 

I USA så brukade Felix Röd kliva upp 30 minuter innan mig för att duscha och göra sig i ordning. En annan fick ju då 30 minuter att snooz'a bort istället. 30 minuter till att fortsätta drömma. Att Mysa. Sova. Vara lycklig.

Jag gillar att sova. Jättemycket. Och det gör jag också. Snoozeknappen är min största synd. 

Men det är okej. Eftersom jag tydligen inte svettas lika mycket som er morgonduschare. Oh snap. 

"om tio år kan jag skratta åt det här"

Idag är en sådan dag. En dag som man förhoppningsvis kommer att se tillbaka på om tio år och med ett leende på läpparna tänka "ja, tänk den där gången...", skaka på huvudet och glädjas åt att aldrig behöva vara där igen.

Idag skulle jag ska köpa kurslitteratur.

Jag åker till Universitetet och följer skyltarna mot juristernas hus. Fint. Jag hittar en dörr till huset som jag rycker i.
Den är låst.
Någon kommer gåendes på utsidan av huset och jag frågar honom om han vet var bokhandeln ligger.
Han tittar frågande på mig, vänder sig om och pekar mot en dörr ca 15 meter bakom sig - en uppställd dörr omgiven av glasrutor som avslöjar den enorma mängden bokhyllor som gömmer sig där innanför.
"Där", säger han.

"Jaha. Hehe. Tack."

Väl inne i bokhandeln hittar jag inte det jag ska ha. Jag tittar och letar och läser på ryggar, det sitter lappar överallt men ingenting hjälper mig. Jag börjar svettas. Ber om hjälp i kassan, där personerna bakom disken firar av nästa frågande blick och pekar trött mot hyllorna jag där nyss spenderat 10 minuter.
"De ska stå där. Men om du är smart köper du begagnat. Det står där borta."

"Okej. Hehe. Tack."

I begagnat-hyllan hittar jag allt jag behöver, sånär som på en bok. Med famnen fullastad går jag därför tillbaka till den ursprungliga hyllan igen. Kom igen nu. Spanar i fem minuter utan resultat. Ger upp.
Går tillbaka till tjejerna i kassan (som tack vare lokalens ringa storlek garanterat sett minsta rörelse jag gjort där inne under hela besöket), langar upp min hög på disken och säger "Det är en bok jag inte lyckas hitta..."
Får ännu en frågande blick.
".... Europarättens grunder, heter den.."
Ingen reaktion.
"... kanske är det jag som är dum i huvudet, men den verkar inte stå där."
Tystnad.
"Den står nog inte där eftersom den är slut, det kommer en ny upplaga i september" säger en av de uttryckslösa ansiktena till sist. Hon ser ut att vilja tillägga men du är nog lite dum i huvudet också. 

Till sist får jag betala. Och när alla böckerna är packade i en påse som räcks fram mot mig och jag bara behöver stoppa tillbaka kortet i plånboken innan jag kan ta den förbannade kassen och lämna den förbannade bokhandeln någon förbannad jävla gång - då lyckas jag med konststycket att öppna plånboken åt fel håll så att ett litet regn av kvitton strösslas ut på golvet framför disken.

"Oj. Hehe."

Tar emot kassen.

"Tack."

Nu tronar de iallafall i en präktig hög här hemma på köksbordet, och om tio år kommer jag ju kunna skratta åt det här. Right? Right. Hehe.

lill-lördagslåten

Och så lite trevlig soulpop såhär mitt i veckan:

Fibes Oh Fibes! - Goodbye to love

helgens insikter och lärdomar

... som jag i brist på annat att förmedla gör en trevlig liten lista av:

• Det finns i princip ingenting ätbart som inte blir bättre med lite basilikablad på. 
• Det behövs mer ballonger, girlanger och färgglatt pynt i mitt liv (och säkert även i många andras liv). Barnet i mig klappar fortfarande händerna av förtjusning och vägrar ta ner helgens fest-dekorationer.    
• Med handen på hjärtat: snaps smakar verkligen som döden själv. Och kommer förmodligen alltid att göra det, särskilt eftersom jag nu klivit över den där 5-försök-krävs-för-att-kroppen-ska-lära-sig-gilla-saker-gränsen. Med råge. Därför skiljs jag och snapsen nu åt och jag kommer inte att skicka några vykort. 
• Den där "okej rå, sista ölen!" är aldrig värd. Lyssna nu, barn: A-L-D-R-I-G.

• För av avrunda med något lite mindre nonsensartat (förutom basilikan, glöm aldrig vad jag sa om basilikan!) hittade jag även detta i min FB-feed, mycket bra och inte alltför klyschiga heja-livet-tankar för oss som lider av viss ångest inför vad vi ska göra med oss själva: 10 choices you will regret in 10 years.

en bra dag

Idag har det varit en sådan dag då allt har gått emot mig. Det har liksom inte varit meningen att jag ska ha skönt flyt idag. Att något ska gå som jag vill.

Började dagen med att bli upptvingad av min rumskompis klockan 8. "FINE!" sade jag och satte mig vid datorn. Om jag ändå ska vara uppe såhär tidigt kan jag väl lika gärna ta itu med lite tråkiga växa-upp-saker. Beräknad tid: högst en timme.

Delmoment 1: CSN
Jag sökte CSN-bidrag för cirkus en vecka sedan. Fick reda på idag att jag var tvungen att skicka in mina betyg från USA. Var därför tvungen logga in på skolans hemsida för att skriva ut dem. Inser att jag glömt bort mitt lösenord. Provar mina standardlösenord. Fungerar inte. Efter tre försök dyker en liten röd text upp som säger att jag måste vänta en kvart innan jag får försöka igen. Väntar en kvart. Tre försök. En kvart till. Tre försök. Ytterligare en kvart. Misslyckande. Försöker återställa mitt lösenord. Fungerar icke. Tre försök. Femton minuter. I oändlighet.
Går ut på promenad.

Försökte lite senare med att söka bostadsbidrag via försäkringskassan (delmoment 2). Tydligen kunde inte min version av adobe reader läsa dokumentet då den var för gammal. Uppdatera. Uppdatering lyckades. Adobe reader kan inte öppna filen. Men fack mej. Ignorerar. Försöker logga in på skolans hemsida igen. Tre försök. Femton jävla minuter. Två försök. Inloggad. Lycka. Letar mig fram till sidan där betygen förvaras och klickar mig fram till print. Fungerar inte. Nehepp. Save as PDF. Icke. Suck... Skickar efter betygen via post.

Klockan är halv 6. En ledsam Max går till Ica. Köper lite föda och hudkräm som tröst för alla misslyckanden gjorda denna dag.
Självsäkerhet: Obefintlig. Ångest: Högst närvarande. Självömkan: O ja.
Kommer hem. Hudkrämen visar sig vara duschkräm.

Jag. Orkar. Inte.

Jag visste att gå upp klockan 8 är ett dåligt omen. Jag visste det!

Soundtrack för denna dag: Coldplay - Fix You

Men på't igen imorgon! Wiiieehoo!!! Heja mig!

Den nyfunna grannen

Det är ganska lustigt det här med att byta ut en liten ort för en storstad. Man lär sig ganska fort hur saker och ting kan förändras över natt. Tvärs över gatan i lägenheten mitt emot har en ung tjej alldeles precis flyttat in. Hon gillar att röka i köksfönster och att vara blond. Jag vill inbilla mig att hon är i min egen ålder, ser hyfsat bra ut, och är arbetslös. 

Man kan se rakt in i lägenheten. Vilket på något sätt är känns väldigt naket och utgivande. Ens hem är väl ändå en plats där man skall kunna gömma sig undan nyfikna blickar. Eller? 

Jag vill redan här understryka: Jag stalkar inte människan. Jag försöker inte ta reda på vad hon gör om dagarna. Jag försöker att inte tjuvkika. Men i och med att det är såpass öppet och inbjudande så är det svårt att låta bli...

Nu sitter säkert några frustande pojkar som fastnat vid den första meningen i förgående stycke och tänker orena tankar. Till er vill jag bara säga en sak: Väx upp!  Jag är bättre än så....

Hon drar för gardinerna när hon byter om. Såklart. Dah..?!
Det gör inte jag däremot...

Vem är denna människa? Vart kommer hon ifrån? Vad gillar hon för typ av kaffe? Hon verkar ju gilla köksfönster så hon kan ju inte vara annat än sund...

Detta är något som jag aldrig tidigare varit med om, då jag är uppvuxen på landet. Så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. I Torsby känner man till varandra, speciellt sina grannar. Inga frågetecken kring människorna i grannskapet icke. Det första man hade gjort där, om någon flyttat in, hade varit att knalla över gatan för att hälsa den nyinflyttade välkommen till grannskapet med en bit torrt vetebröd. Med andra ord; där hade aldrig en situation som denna uppstått. Då hade jag vetat vem hon var, mina föräldrar hade känt till hennes föräldrar och man hade sluppit att skriva detta inlägg. Vem är du och vad vill du mig?? Hon verkar ju tycka om köksfönster så hon kan ju visserligen inte vara något annat än sund...

I och med att jag kan se allt vad hon gör, så måste ju hon också kunna se vad jag gör. Kanske sitter hon och bloggar om mig i detta nu, och undrar vad jag är för kräk? Kanske vill hon bli min vän och kunna vinka över mig när hon vill ha fikasällskap? 
På något konstigt sätt känns det som om man blivit fråntagen sitt privatliv... Friheten att göra vad man vill. Jag gillar ju att klampa runt i lägenheten iklädd enbart underkläder och dansa som ett fån. Gillar att kunna sitta uppe långt in på småtimmarna utan att behöva undra över om någon ser mig. Gillar att kunna vistas i ett hem utan ett stycke okänt ögonpar iakttar varje steg jag tar. Detta går icke för sig! röt värmlandspojken och slog näven i bordet.

Johanna skrev ju alldeles nyligen om obekväm tystnad. En liknande situation uppstod faktiskt mellan mig och grannflickan häromsistens:
Jag satt i köksfönstret och lyssnade på musik i min ensamhet (avnjöt ett stycke Håkan Hellström om jag inte missminner mig helt) när hon plötsligt satte sig i sitt eget köksfönster mittemot för att röka. En väldigt jobbig situation uppstod. 
Vi var båda väl medvetna om den andres existens och situation. Vad göra? Mitt huvud började gå på högvarv: 
"Borde jag hälsa? Borde jag säga något? Något roligt? Vinka kanske? Lätta upp stämningen på något sätt? Skratta? Dansa? Nej inte dansa. Det skulle bli pinsamt. Men skratta kanske? Näej... Säga något roligt borde jag göra. Aah faktiskt. Så kanske vi kan börja hänga. Ha gemensamma fester osv. Men vad ska jag säga då? Borde jag ens säga något förresten?! Förväntar hon sig att jag ska säga något? Jag var faktiskt här först. Om hon vill ha kontakt så ska hon fan vara den som börjar konversationen. Varför säger hon inget? Fyfan vad otrevlig hon är! Hon smygtittar med jämna mellanrum men säger inget. Ge fan i att glo!!! Sjukt obehaglig tjej. Jävlar vad obekvämt detta är..."

Sedan stängde jag fönstret och gick till soffan istället. Vi har sedan dess försökt undvika våra köksfönster så gott vi har kunnat. Men eftersom hon är rökare blir hon med jämna mellanrum tvungen till att ge efter sina lustar och återvända till förnedringens öppning.
- Ha-ha. Jag vann.

nostalgi och popcorn-möbler

Här sitter jag och tar mig ett järn med IKEA-katalogen. Den damp ner i min brevlåda i eftermiddags.

Min brevlåda tillhör kategorin med dekaler som vänligt men bestämt avsäger sig reklam "men tar gärna IKEA-katalogen". För oaktat hur ofta man än säger sig inte vilja ha trista, opersonliga möbler från Kamprad och alltid, alltid mår lite dåligt de gånger man besöker varuhuset för att inhandla sina värmeljus, soffkuddar och förvaringslådor ligger det ändå något slags magiskt skimmer över själva katalogen.

En av mina största hobbies när jag var liten var att möblera om i mitt rum, och de gånger jag fick slut på idéer eller fysiskt inte förmådde flytta fler saker kunde jag istället sitta i timtal och skissa, rita och måla olika planer för rummet. Förstås med IKEA-katalogen till ständig följeslagare att göda mina fantasier.
Topplistan på saker jag dreglade över i åratal var 1) en cirkelformad säng, 2) ett av det ASCOOLA, neonfärgade förvaringsborden i plast som alltid var fyllda med popcorn på bilderna, 3) en sittpuff med svartvitt ko-mönster.

Såhär i efterhand säger jag tack till mina föräldrar för att de inte gav efter för mina begär. Ett popcorn-bord? Really? Vem fan vill äta popcorn direkt från bordet? finns det över huvudtaget någon där ute som någonsin haft plats för en rund dubbelsäng i sovrummet? Inte någon elvaåring iallafall.

I och med att katalogen fortfarande trillar ner med jämna mellanrum och kan väcka gamla minnen till liv har jag åtminstone möjlighet att såhär i efterhand skrocka hånfullt åt det hela. Få lite njutningsfull nostalgi lagom till helgen. Samt kunna grotta ner mig i mina nya beroenden: kaffekoppar och glasburkar.

Om ytterligare elva år kommer nog mitt då trettiotreåriga jag säkert få ett gott skratt åt det med.
"Alltså... glasburkar? Really?"

fredagsbeatet

Har sittdansat till M.I.A. hela förmiddagen. Det har varit fantastiskt. Så det känns inte mer än rätt att dela med mig av det hela så att ni också får göra det.

So now: you dance. Ok? Ok. 

Hemglassbilen-vem?

Det här med glassbilen och dess funktion har jag aldrig riktigt förstått mig på. - En bil som kör omkring på kvällarna för att locka till sig föräldrar och barn via en förskrämlig melodi. Mjaeh... Låter mest bara konstigt... Men jag antar att lilla Sverige ville ta efter storebror USA när detta infördes. Ville att hemglassbilarna skulle bli något som barn sprang efter. Något att se fram emot på sommarkvällarna. Precis som på film! Men visst känns det ändå som om själva glassbilandet inte riktigt slog igenom på samma sätt i Sverige som det gjorde i staterna? 

Handlade ni någonsin glass från hemglassbilen som barn? Det gjorde inte jag iallafall. Ingen annan i mitt kvarter heller för den delen. Men nog fasen stod den blå bilen alltid parkerad på precis samma ställe var onsdag ändå. Under hela min barndom. Stod den där. På vänster sida bredvid lekparken. Varje onsdag klockan 7. Försökte se oskyldig ut. Skrek ut sina enformiga melodi. 
Men jag visste bättre... Jag höll mig hemma.

Glassbilselände, kan du inte bara gå och DÖ?! Det är ändå ingen som vill ha din smutsiga glass!

- Att köpa glass från en främmande karl med blå skåpbil låter, och kommer föralltid att låta, en gnutta suspekt i mina öron...

"Vi lurar små barn, vi lurar små barn..."

Trevlig kvällsmusik

I kväll lyssnar jag på Rhye. Ett nyfunnet band med trevlig musik. Jag gillar dem. De är mysiga. Bra liggamusik. Vilket kan vara rätt behagligt såhär på kvällskvisten. Kan jag tycka.
Tack så mycket. Varsågod.

Musikvideon är ju inget att skrika sig hes över, men musiken är helt i min smak.

saker som gnager

Jag sitter på en vadderad stol i väntrummet hos Folktandvården. Trots att jag aldrig någonsin haft någon tandläkarskräck har livets outgrundliga omständigheter gjort att jag inte gått till tandläkaren på nästan tre år. Till slut fick mitt samvete nog, slog (fiktivt) näven i bordet och ba ”NU FÅR DET VARA SLUT MED DET HÄR!”.

Så nu är jag där och folk i blå kläder ler mot mig. Jag läser tidningar som jag är för snål för att köpa själv. Har det riktigt vilsamt och trevligt. Men så börjar det ändå gnaga i mig.

3 år. Tre år. TRE. Har jag ändå inte haft lite ont i någon av tänderna långt bak? Har det inte ilat lite? Har jag inte slarvat en del med den där tandborstningen? Och tandtråden tog ju slut typ i mars utan att jag köpt någon ny. Tänk om jag faktiskt har hål? Som måste lagas? Det gör ju skitont! Dessutom tar de alltid i så hårt! Sadister! Era jävlar! Jag vill inte! Ingen ska fa-an få borra i mitt huvud! TA MIG HÄRIFRÅN!

Jag hade inga hål. Ingen tandsten. Min munhygien var fläckfri och med beröm godkänd.

Tack och hej och här har du lite papper och välkommen tillbaka nästa höst.

..
....
..

Det här måste vi väl ändå ta och fira med lite socker, tycker ni inte?!

Tänkte väl det.

göra om, göra rätt?

Jag har nu levt och vistats i den Kungliga Hufvudstaden i ungefär två månader, och har väl egentligen inte gjort någonting vettigt alls. Skönt(!) tycker jag. Dumt(?) tycker andra. Men det är inte så himla lätt att leva upp till andras förväntningar hela tiden. Är man inte van vid Stockholmstads hetsiga tempo är det lätt att man som värmlandsfödd får en chock. Man faller tillbaka bland åldrarna och tillslut finns bara en liten vilsen pojke kvar. Med för stora kläder och borttappade föräldrar. På vift i en främmande stad. Arbetslös och jävlig. 

I ärlighetens namn så var mina förväntningar på de första månaderna i storstan ursprungligen liiite annorlunda. Inte hade jag tänkt mig vara arbetslös såhär länge...

Planer inför hösten innan Stockholmsflytt:
1. INTE plugga.

2. Hitta ett jobb.

3. Äta mat. - Gå in för vinterlandning. Så att säga.

Sagt och gjort. Med glittrande ögon, nykammat hår och skyhöga förhoppningar knallade lille Max runt bland butiker och kaféer. Han antastade de högfärdiga butiksägarna. Språkade med de mest förvirrade sommarjobbarna. Log åt de förbipasserande stureplansbönorna och strödde sina CVn likt pollen över en stor del av hufvudstaden. 

Den lille pojken fick tillslut napp och skulle få provjobba på ett kafé. Provjobbet gick bra. Max var duktig. Aldrig tidigare har någon hanterat en kassa med samma finess. Aldrig tidigare har någon kokat kaffe med sådan självsäker min. Inte heller har någon lyckats med att charma östermalmstanterna på det vis som vår unge Don Juan gjorde den dagen. Och när han väl fått tag på aux-kabeln till kaféets högtalarsystem kunde inget stoppa honom.

6 timmar flög förbi och provjobbardagen var över. Det skakades hand och utbyttes telefonnummer. Tackades och hejdåades. Max var stolt. Det hade gått bra. Över förväntan faktiskt. På vägen hem skrevs en ny plan ihop. 

Ny plan inför hösten/Höstplan 2.0:

1. Plugga.

2. Skriva roliga saker.

3. Äta mat. - Gå in för vinterlandning. Så att säga.

-"Hej mamma! Det är Max. Jo tack, provjobbandet gick bra. Men ville bara säga att jag ska plugga i höst! Kaféjobbet var verkligen skittråkigt. Hejdå!"
*klick*

om obekväm tystnad

Idag promenerade jag.
När jag promenerade hände något ytterst jobbigt som bara inte får hända när man promenerar.

När jag går på en av de outtröttligt raka parallellgatorna till Götgatan så kommer en korsning. En vanlig korsning med en gata jag inte vet namnet på. Det kommer en annan människa gåendes på den här gatan jag inte vet namnet på och svänger upp på min gata precis jämte mig när jag passerar.
Och så börjar den här människan alltså gå på min gata.
I samma riktning som jag.
Bredvid mig.
I EXAKT samma takt.

På en folktom, relativt smal trottoar blev det här förstås fruktansvärt stelt. Som att luften omkring oss frös till is, typ. Inte på ett hotfullt sätt – det var mitt på blanka dagen och människan såg väldigt harmlös ut – men faktumet att vi gick sida vid sida på mindre än en meters avstånd utan att säga någonting till varandra gjorde vi liksom kränkte varandras privata luftrum på ett ytterst obekvämt sätt.
Och när vi båda till slut verkade ha insett att vi ingen av oss skulle bli av med den andre hel tyst minut förflutit och gjorde det förstås omöjligt för oss att påbörja ett samtal ens om vi hade velat.
Att dra av på takten skulle vara synonymt med förlust medan en ökning av takten skulle innebära en obekväm ansträngning som ingen av oss hade lust med.
Så vi bara gick där jämsides med typ en meters mellanrum utan att säga ett ord till varandra.

Det hela pågick i typ 200 meter tills en kombination av jante och vår outhärdliga brist på sociala skills drev mig att tvärstanna vid första bästa skyltfönster - en frisersalong - och intensivt kisa in genom glaset som att någonting där inne var av oerhört stort intresse för mig (så dåligt och så uppenbart enkelt att genomskåda; när, NÄR har någonting i ett frisörsalongsfönster någonsin varit intressant?).
Och så står jag där som ett fån och låter människan traska vidare tills jag fått ett säkerhetsavstånd på runt 20 meter. Oerhört lättad. Både jag och han, säkert.

I efterhand är jag förstås förbannad över hur löjeväckande hela grejen är.
Förbannad över att jag stirrat den uttjatade, oönskade, av mig förnekade men tydligen så sanna klichén om den svenska stelheten i vitögat och liksom bara... låtit den pissa på mig.

Så.
Fakking.
Fullständigt.

Som grädde på moset finns det till och med ett passande soundtrack till det här.
Kliché, få inga idéer nu.
Vi är inte - inte - kompisar.

Lördagstankar och fula ärr

Bra att veta: Denna text är skriven av Max Berg, filosofen. Jag kommer därför inte att ta något som helst ansvar för de tankar och åsikter som uttrycks. Enjoy.

//Max Berg, vampyren



Jag sitter i vårt köksfönster i Vasastan och blickar ut över gatan nedanför. Klockan är halv 12 denna lördagsnatt då jag, av okänd anledning, valt att stanna hemma istället för att likt de flesta andra tjugoåringar i den Kungliga Hufvudstaden bege mig ut i den svala sommarnatten. På en ständig jakt efter alkohol och bekräftelse. Missförstå mig inte, jag uppskattar dessa syndiga aktiviteter precis lika mycket som någon annan. Jag vill gärna tro att jag är, oavsett vad min mor säger, det man i folkmun ofta kallar för helt ”normal”. Hur som helst så ägnas denna lördagsnatts vakna timmar åt att filosofera. Åt att tänka och reflektera. Åt att älska lugnet och ensamheten. Åt att försöka förstå sin omvärld och sig själv lite bättre.

Jag läser den sista meningen en gång till. Ler självbelåtet. Förstår att jag är på rätt väg. Detta kommer att bli en bra natt. Jag behöver varken hög musik eller litervis med alkohol för att kunna trivas lika bra som Elton John. -Can you feel the love tonight? Nä, Inte jag heller.

Livet är allt bra lustigt. Hur kan kasta bort hundratals kronor på krogsaktiviteter och falska förhoppningar tyckas vara bra lördagsunderhållning? När man istället kan ägna lördagsnattens timmar åt något större? Något vackrare? 

Det är en frågeställning som jag skickar ut i Stockholmsnatten med en viskning. 

Kanske är det just den frågan som kommer att sluka mina timmar i natt. Jag vet inte? Ingen vet. Det spelar liksom ingen roll. Vi får se vart det bär av. Men jag är inte orolig. För oavsett vart jag än kliver i land så kommer det vara lika givande som att inte kliva i land. Så djup är jag i kväll. Det är där på den nivån som vi lägger ribban. För i kväll så tänker jag.

Månljuset skiner över hustaken i Vasastan vilket får byggnaderna att kasta hotfulla skuggor på gatan. En lampa tänds i lägenheten mittemot. Ljudet av en brummande bilmotor hörs i fjärran. Utöver det är allting tyst. Såpass tyst att man skulle kunna höra min utskickade frågeställning om man lyssnar riktigt noga. Det är bara vi här. Vi är ensamma, Månen och jag. 

"Detta är livskvalité" tänker jag. Det måste vara såhär livet är tänkt att vara. Så lugnt. Så skönt. Tystnaden. Tankarna. Månen. Ensamheten. Köksfönstret. Livskvalité. Detta fantastiska ord som både min far och Mys-Ernst™ använder var gång de beskriver känslan att vistas i en Värmländsk skog. Månljuset denna kväll är min livskvalité.

Kanske är Månen satt på himlavalvet just för min skull? Kanske är dess enda syfte här i livet att lysa på mig med sitt vackra ljus? På lilla mig - denna filosoferande varelse, vars existens de senaste minuterna har ifrågasatts både en och två gånger. Att månen skulle finnas till för min skull är en häftig tanke som ger mig gåshud över hela kroppen.

Tre högljudda, skjortbeklädda pojkar i min egen ålder avbryter tystnaden och den nyfunna euforin med skrik och skratt. Mina tankar ramlar raskt in på alla de berusade flickor och pojkar som i kväll bryter tystnader runt om i Stockholm, Sverige, Världen. Som i denna stund redan hunnit förgifta sina ömma kroppar med obarmhärtiga mängder alkohol. De flickor och pojkar som imorgon kommer att vakna upp med smärta och skam i sitt sinne. De flickor och pojkar som endast ser denna lördagsnatt som ett sätt att slippa ut ur ensamhetens hårda grepp för en stund. Jag inser hur glad jag är att jag inte är en av dem.

Inte för att jag tycker mig vara bättre än vad de är. Jag hånar dem heller inte. Hyser inget agg. Skakar heller inte högtravande på huvudet åt deras situation. Eftersom vi alla varit där. Och vi älskar det. Det går inte att förnekas.
Men just i kväll är jag på en helt annan plats. Jag är i mitt köksfönster, och här kan jag inte låta bli att tycka att en tjugoårings liv egentligen borde kunna bestå av mycket mer än uppmärksamhet, rus och närhet. Eller har jag fel? 

En man med sin pudel traskar raskt fram på gatan mittemot. Jag undrar vad han tänker på. Undrar vad som rör sig under den där truckerkepsen.
- Om han inte hade varit tvungen att rasta sin hund, skulle han då hellre velat ha spenderat kvällen med sina vänner på något av hufvudstadens uteställen? Eller kanske skulle han hellre velat spendera nattens mörkaste timmar med en främling, för att dagen efter, under morgonsolens bevakande öga, kliva fram på ännu en av skammens promenader. Han försvinner runt hörnet innan jag hunnit fråga.

Jag skar mig förresten på min sylvassa kökskniv häromsistens. Rakt över toppen av fuck you-fingret på vänster hand. Det kommer förmodligen att bli ett jättefult ärr. Det är olyckligt. Fula ärr har jag redan nog av.

Klockan börjar nu närma sig kvart över 12 och tröttheten har smugit sig på. -Dags att avrunda. 

Ta vara på dina ensamma stunder. Filosofera. Reflekera. Dröm. Njut. Skriv ner dina tankar. Det kommer vara guld värt när du om några år vill minnas den gångna tiden. Tro mig. Gör en lisa över saker som gör dig glad och gå sedan ut i livet och bocka av punkterna. Det kommer göra dig gott. Gör någon annan glad. Överraska de du älskar.
Du är vacker. Vi är alla vackra. Förstå varandra. Älska varandra. 

Den mänskliga hjärnan är onekligen ett fantastiskt ting. Vi borde använda den oftare.

Och med de avslutande orden hade jag tänkt att avlägsna mig. Mina vänner ringde precis. Vi ska ut på dåligheter tydligen. Fack ensamhet och filosoferande! Man är bara tjugo en gång! Jag sliter mig därför nu loss ur ensamhetens stenhårda grepp och beger mig ut på jakt efter uppmärksamhet och all annan dret som hör till! Hejsvejs!