Den nyfunna grannen

Det är ganska lustigt det här med att byta ut en liten ort för en storstad. Man lär sig ganska fort hur saker och ting kan förändras över natt. Tvärs över gatan i lägenheten mitt emot har en ung tjej alldeles precis flyttat in. Hon gillar att röka i köksfönster och att vara blond. Jag vill inbilla mig att hon är i min egen ålder, ser hyfsat bra ut, och är arbetslös. 

Man kan se rakt in i lägenheten. Vilket på något sätt är känns väldigt naket och utgivande. Ens hem är väl ändå en plats där man skall kunna gömma sig undan nyfikna blickar. Eller? 

Jag vill redan här understryka: Jag stalkar inte människan. Jag försöker inte ta reda på vad hon gör om dagarna. Jag försöker att inte tjuvkika. Men i och med att det är såpass öppet och inbjudande så är det svårt att låta bli...

Nu sitter säkert några frustande pojkar som fastnat vid den första meningen i förgående stycke och tänker orena tankar. Till er vill jag bara säga en sak: Väx upp!  Jag är bättre än så....

Hon drar för gardinerna när hon byter om. Såklart. Dah..?!
Det gör inte jag däremot...

Vem är denna människa? Vart kommer hon ifrån? Vad gillar hon för typ av kaffe? Hon verkar ju gilla köksfönster så hon kan ju inte vara annat än sund...

Detta är något som jag aldrig tidigare varit med om, då jag är uppvuxen på landet. Så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. I Torsby känner man till varandra, speciellt sina grannar. Inga frågetecken kring människorna i grannskapet icke. Det första man hade gjort där, om någon flyttat in, hade varit att knalla över gatan för att hälsa den nyinflyttade välkommen till grannskapet med en bit torrt vetebröd. Med andra ord; där hade aldrig en situation som denna uppstått. Då hade jag vetat vem hon var, mina föräldrar hade känt till hennes föräldrar och man hade sluppit att skriva detta inlägg. Vem är du och vad vill du mig?? Hon verkar ju tycka om köksfönster så hon kan ju visserligen inte vara något annat än sund...

I och med att jag kan se allt vad hon gör, så måste ju hon också kunna se vad jag gör. Kanske sitter hon och bloggar om mig i detta nu, och undrar vad jag är för kräk? Kanske vill hon bli min vän och kunna vinka över mig när hon vill ha fikasällskap? 
På något konstigt sätt känns det som om man blivit fråntagen sitt privatliv... Friheten att göra vad man vill. Jag gillar ju att klampa runt i lägenheten iklädd enbart underkläder och dansa som ett fån. Gillar att kunna sitta uppe långt in på småtimmarna utan att behöva undra över om någon ser mig. Gillar att kunna vistas i ett hem utan ett stycke okänt ögonpar iakttar varje steg jag tar. Detta går icke för sig! röt värmlandspojken och slog näven i bordet.

Johanna skrev ju alldeles nyligen om obekväm tystnad. En liknande situation uppstod faktiskt mellan mig och grannflickan häromsistens:
Jag satt i köksfönstret och lyssnade på musik i min ensamhet (avnjöt ett stycke Håkan Hellström om jag inte missminner mig helt) när hon plötsligt satte sig i sitt eget köksfönster mittemot för att röka. En väldigt jobbig situation uppstod. 
Vi var båda väl medvetna om den andres existens och situation. Vad göra? Mitt huvud började gå på högvarv: 
"Borde jag hälsa? Borde jag säga något? Något roligt? Vinka kanske? Lätta upp stämningen på något sätt? Skratta? Dansa? Nej inte dansa. Det skulle bli pinsamt. Men skratta kanske? Näej... Säga något roligt borde jag göra. Aah faktiskt. Så kanske vi kan börja hänga. Ha gemensamma fester osv. Men vad ska jag säga då? Borde jag ens säga något förresten?! Förväntar hon sig att jag ska säga något? Jag var faktiskt här först. Om hon vill ha kontakt så ska hon fan vara den som börjar konversationen. Varför säger hon inget? Fyfan vad otrevlig hon är! Hon smygtittar med jämna mellanrum men säger inget. Ge fan i att glo!!! Sjukt obehaglig tjej. Jävlar vad obekvämt detta är..."

Sedan stängde jag fönstret och gick till soffan istället. Vi har sedan dess försökt undvika våra köksfönster så gott vi har kunnat. Men eftersom hon är rökare blir hon med jämna mellanrum tvungen till att ge efter sina lustar och återvända till förnedringens öppning.
- Ha-ha. Jag vann.