I sense a runner

Varje morgon strax före halv åtta börjar det röra på sig i korridoren utanför min dörr.
Dunk dunk dunk dunk dunk dunk dunk låter det. Dovt. I ett tempo som liksom är stegrande för att sedan avta och börja om från början igen.
En familj som bor ett par dörrar bort har nämligen två barn som alltid tar sig en liten löptur varje morgon innan de ger sig iväg till dagis. Jag vet detta därför att jag själv en gång öppnat dörren för att nypa åt mig tidningen och mötts av två overall-fotingar som kom springandes, stannade vid mina fötter, tittade upp på mig med stora ögon och sa ”heeeeej va heter duuuuu?”.

Ja, klart att jag smälte lite då. Men jag tänkte fortfarande att det där springandet kan ni väl ändå ta när ni kommit utomhus åtminstone?

Ni vet var det här kommer att bära, eller hur? Just det.
Förstås så har jag börjat korridorsspringa jag med. Jag kunde inte låta bli att prova, och nu är jag fast.

Faktiskt så gjorde jag det alldeles nyss när jag skulle hämta posten.
Jag stängde försiktigt min dörr bakom mig, rättade till jeansen, kollade höger och vänster att kusten var klar. Sedan kutade jag allt jag orkade mot dörren femtio meter bort som leder ut till brevlådorna. Och tillbaka.
Jag gjorde det också igår när jag gick ut med soporna samt imorse när jag hämtade ett par skor i förrådet. Förra veckan provade jag med tvättkorgen i famnen, men det var svårare.
Men det är lika befriande varje gång, det här springandet. Det ger en kick och ett lugn och någon slags obestämbar känsla av awesomeness. Jag vet inte om det är den långsmala miljön som gör det, men jag har inte på år och dagar känt en så närvarande löparlust som just i den här korridoren.

Det hela måste förstås se oerhört fjantigt ut, det vet jag ju. Trots allt är det ju bara jag och husets dagisbarn som ägnar oss åt det här. Min integritet och mina surt förvärvade vuxenpoäng skulle vara under all kritik om någon faktiskt såg mig. Jag fasar för den dag då någon av mina grannar av en händelse öppnar dörren, lägger huvudet på sned och tänker vad i hela...? när jag susar förbi som ett påtänt jehu.
Eller att någon för den delen slänger upp dörren och knockar mig totalt.

Men tills detta hot konkretiseras har jag för avsikt att fortsätta med det här.
När jag tänker efter kanske jag skulle ta och gå ut med soporna idag också...?

Jag har gått och blivit mamma

Jag skulle bara vilja ta detta tillfälle i akt att bringa lite klarhet till endel stora frågetecken som många av er har. Frågetecken som: Varför jag under de två senaste veckorna varit så tyst och osynlig? Varför Johanna varit tvungen att bära den här bördan på egna axlar, och varför min frånvaro har drivit så många till vansinne?

(skulle även vilja uppmana alla läsare som söker efter den rätta sinnesstämningen bakom det här blogginlägget att sätta på Dolly Partons gamla goding 9 to 5 (tryck här) innan ni läser vidare)

Min dag börjar med att jag motvilligt kämpar mig upp ur sängen, och snubblar ut till köket där jag sveper en stark kopp med ambition. Jag gäspar stort och sträcker på mig. Försöker få liv i min kropp. Hoppar sedan in i duschen och känner hur hjärtat börjar pumpa ut blod i mina ådror igen. Ute på gatan hör jag hur trafiken börjar att röra på sig igen. Likaså de människor som jobbar från nio till fem. Dvs. människor precis som jag.

Jag jobbar nio till fem. Vilket sätt att leva livet! Det är knappt så att jag överlever. Det handlar bara om att ta, inte om att ge. De utnyttjar ditt sinne och du får aldrig betalt. Detta är nog för att driva dig till vansinne, om du låter dem göra det.

Nio till fem, av uppassning och engagemang. Man skulle kunna tycka att jag förtjänar en befordran. Jag vill gå vidare! Men min chef vill inte släppa mig. Ibland känns som om den där mannen är ute efter mig!!! Mmmmmm...

-And Bob's your uncle (lärde mig detta uttryck i fredags, och har sedan dess letat efter ett tillfälle att få använda mig av det. Det skall tydligen betyda något i stil med "and there you have it").

Jag har börjat arbeta. Börjat slava. Tagit mina första stapplande steg på stigen mot pension, ålderdom, ensamhet, svaghet och allt annat roligt som livet för med sig. Dock började jag ofrivilligt i änden av livslinjen där äktenskap och föräldraskap stäcker sig långt och starkt. It is true. Lika onödigt avslöjande som rubriken ovan lyder har jag gått och blivit mamma. 

Det händer ibland att man helt oplanerat och ofrivilligt plötsligt blir förälder. Detta kan inträffa då man ibland har för bråttom med livet och helt enkelt vill påskynda själva vuxenhetsprocessen. Alt. brist på annat. Eller som i mitt fall: när man lever med jämnåriga stadspojkar som inte kan laga mat i kombination med ett jobb.

-I samma stund jag kliver in i lägenheten, utsliten och jävlig, sitter där en liten fågelunge uppflugen på soffkanten och skriker på mat, och jag måste genast sätta igång med tillredandet av maten. -Jag vill ju inte gärna att pojkstackarn ska svälta ihjäl. Några timmar senare sparkar min make upp dörren och sätter sig lite småsur och svulten till bords där han slafsar i sig det sista som finns kvar av middagen. Efter denna groteska scen går vi alla och lägger oss, för att sedan vakna upp till ännu en dag. Hamsterhjulet är i rullning. Usch och tvi!

Vill även passa på, som en liten parentes, att berätta om de dagar då jag inte orkat laga någon större maträtt, utan låter fågelungen och maken förtära nudlar eller dylikt. Då blir det alltid sura miner och aggressiva köksredskapshanteringar. -"Du behöver inte SLÅ igång kranen, Felix!" Vilket gör att man genast överväger att ta en kudde och sätta på punkt eländet när han sover och att sluta laga mat till ungen. Liksom för att se vad som händer. (Dessa tankegångar får mig att undra lite över huruvida alla mödrar där ute i världen känner eller någonsin har känt likadant? Hemska tanke... Låt oss aldrig diskutera detta ämne igen. Vi vill nog inte veta svaret.)

However, lesson learned: Jag ska aldrig sträva efter att bli mamma. Det är jobbigt och ouppskattat. Inte heller ska jag sträva efter att ha ett nio till fem-jobb. Det är jag alldeles för trött för. Jag ska bli något annat. Vad det än må vara så har jag inte riktigt kommit på vad det är än... Men det kommer väl! Som Felix Röd brukar säga.

grammatikpolisen

Torsdag eftermiddag: jag mailar i all hast institutionens personal i desperat jakt på frivilliga föreläsare till vår arbetsmarknadsdag i början av mars.

Fredag morgon (under min okristligt tidiga tvättid): jag går igenom de första svaren och har bland annat fått följande:

"Hej

Hoppas du inte blir arg,  men eftersom jag är rätt så gammal så förbehåller jag mig rätten att vara en sur gubbe. Och då menar jag språkligt. Visserligen utvecklas språket hela tiden och sånt som vi äldre tycker låter fel blir snart en del av det språk som vi alla använder oss av. Utan att nån reagerar. Och vad gäller det första irritationselementet så kan det ju vara så att det blir mer och mer vedertaget att skriva så: "Att gå av stapeln". En äldre kollega till mig sa en gång till en av mina studenter, att "gå av stapeln handlar endast om sjösättningen av båtar, möjligtvis även fulla sågverksarbetare" (vedstapeln). Men jag har förstått nu att många använder den här frasen när det gäller evenemang och vill ge detsamma en något högtidligare klang. Så där kan man kanske säga att jag som sur gubbe har fel. Eller kommer att få fel i framtiden. Men idag så tror jag att det finns fler än jag som reagerar negativt vid det något vidlyftiga användandet av den här metaforen.

Däremot kan jag nog få många med mig när det gäller alla dessa genitiv-s som dyker upp här och där. Jag är nog bombsäker på att det heter "karriärmål" och inte" karriärsmål". Om jag skulle ge ett karriärtips till en blivande journalist så skulle det bl a innefatta att vara lite noggrann med stavning och grammatik eftersom det sticker i ögonen (och öronen) på en rätt stor del av läsarna/lyssnarna/tittarna. Och resultatet blir att dom då skiter i innehållet som ju var det viktiga (liten tuva välter ett stort lass).

MvH

Xxxxx Xxxxx

xxxx-lärare och sur gubbe"



De tio minuter av mitt liv som passerat sedan dess: ERROR ERROR ERROR ERROR.
Pre-morgonkaffe kan inte min hjärna processa sådana här saker.

Jag förmodar att han inte heller har lust att föreläsa.

lill-lördagsbilden

Yes.

nu tänker jag visst högt

Jag har lagt mig till med ovanan att börja prata med mig själv. På riktigt, alltså.

Det hela gick upp för mig när jag idag kom hem från skolan och hamnade i soffan framför tv:n (för övrigt dessutom med en micro-uppvärmd pizzaslice från gårdagen på en tallrik i knät som en eller annan stereotyp ungkarl). SVT visade slalomåket från superkombinationen i VM och någon polack som gjort bra ifrån sig i första åket kastar sig ut i den uppenbarligen väldigt krokiga slalombanan. Man märker direkt att killen inte är något slalom-ess (det förhåller sig ju ofta så med bra fartåkare) och jag väljer att tänka att "Fan, det där kommer ju aldrig att gå!"
Sagt och gjort: ett par portar längre ner kör killen ur och landar på ryggen i vertikalen.
"HA! Jag SA ju det!" konstaterar mitt skadeglada jag med en tugga pizza i munnen.

Och förmodligen hade jag inte märkt någonting av den här ovanan om jag inte i just den stunden satt i halsen på grund av att jag hade munnen full av just mat.
Men hallå, varför sätter jag i halsen av att tänka med mat i munnen?
Så tänkte jag.
Insåg att det där jag just tänkte, det var en tanke.
Och man sätter ju trots allt i halsen av att prata, inte av att tänka.


Och så reflekterar jag med ens över min dag och denna dags situationer då jag varit ensam.
Hade jag inte i tanken svurit långa ramsor på vägen till skolan på grund av det ymniga snöfallet?
Jo, det hade jag.
Hade jag inte stått i pubrummet och uttryckt mig i vida ordalag (har för mig att "mon dieu och sacre bleu!" var iblandat) om hur förvånande stor mängd av någon viss ölsort som fanns kvar i kylen efter torsdagspuben?
Jo, det hade jag.
Hade inte tjejen som satt vid ett annat bord i cafét tittat upp på mig precis i samma veva som jag hade tittat upp från min bok och tänkt "man kanske skulle ha lite kaffe?". Hade inte tanten framför mig i rulltrappan blängt argt på mig när jag pressade mig förbi henne på vänstersidan och tänkte "här står du och hänger mitt i vägen, ja...". Hade jag inte imorse, när jag inte fick en bild att konvertera till den filtyp jag ville, ilsket tänkt att "men SKIT I ATT SAMARBETA DÅ DIN JÄVLA..." och mottagit några trevande blickar från kvinnan som tömde en soptunna utanför glasväggen i andra änden av datasalen?

Jo. Det hade jag.
Och tänk, tänk om jag inte har tänkt allt det där, utan faktiskt uttalat dem? På riktigt. Högt.
Jag kanske sa alla de där sakerna högt....
........
.......
....
.




Åh herregud.
Det här är den värsta ovanan någonsin.

musikfördärvet och kakdegen

Max är en busy working-class-hero den här veckan. Det hade någonting med Greenpeace att göra, info han lät mig ta del av via ett kort meddelande på fb-chatten.
Jaha, tänkte jag.
Och såg min chans att plötsligt släppa mina inre blogghämningar fria.

Alltså.
Tänkte jag passa på att ösa upp lite mer updates nu när den möjligheten så plötsligt omfamnat mig.


Först och främst har jag lite goda nyheter kring min fatalt misslyckade kakdeg som ni fick ta del av för ett par dagar sedan. Nej, givetvis gick det inte att göra några kakor av den. Jag försökte skära upp det hela i rutor och hoppades på att det skulle stelna ihop till kex-liknande små skapelser, men sörjan vägrade att förvandlas till någonting annat än just sörja.

Däremot kunde jag efter typ en halvtimme skrapa ner sörjan i en matlåda som jag placerade i kylskåpet - den som spar, han har! - och voilá!: äta kakdeg med sked till kaffet följande dag!
Fantastiskt innovativt, visst? Visst!
Där fick du, Leila.

Nummer två på agendan är att berätta vad jag ägnar mig åt just nu.
Tanken är att jag ska jobba hemifrån under denna pluggfria dag, men med anledning av att vi imorgon kväll ska arrangera terminens första kårpub på skolan är jag alldeles för uppspelt för att lyckas åstadkomma någonting annat än att pilla med spellistor och peppa.
PEPPA PEPPA PEPPA PEPPA!

I egenskap av musik-missbrukare håller jag förstås på att sabba allting genom att lyssna sönder alla bra låtar i listorna redan på förhand. Det blir så ganska ofta.
Hittar jag någon ny låt eller remix revolutionerar den min vardag i ca en vecka, ända tills min eufori tippar över och jag börjar avsky den istället. Raderar den ur alla listor och förpassar den till historien.
Mitt förnuftiga jag vet förstås att det i längden är skitdumt att rida på korta eufori-trippar.
Dötrist. Och tråkigt.
Och alldeles, alldeles... underbart.

Så jag delar med mig av mina problem, b-cuz that's what friends do.
Välkommen in i repeat-fördärvet!

den märklige mannen

Tvärs över mittgången i tunnelbanan satt en medelålders man som såg ut lite som vem som helst. Han bar en ljusblå skjorta under en mörk huvtröja och kavaj, hade svarta jeans och blanka skor. I knät hade han en välpolerad datorväska med en axelrem som var aningen för funktionell för att vara riktigt snygg. Glasögonen satt där de skulle på näsan.
Allt som allt utstrålade han någon slags proper kontorskänsla där hela veckan var lite av en casual friday där klädsamheten ändå upprätthölls någorlunda.

Hann satt med ena benet korsat över det andra och stirrade lite fundersamt ut genom rutan i de mörka bergväggarna tåget susade förbi. Ansiktsuttrycket som speglades i glaset gav uttryck för grå måndagstristess, och han tycktes nästan sucka varje gång rösten ovanför allas huvuden uppmärksammade resenärerna att tänka på avståndet mellan vagn och plattform när de stiger av.
Och det hela kunde egentligen ha stannat där.

Men.
Sen kom men.
Och mannen med uttråkad min och korslagda ben halar upp en flaska Smirnoff ur sin datorväska som han skruvar korken av för att sedan föra den till munnen och halsa friskt i 3-4 klunkar.
Efter att ha fuktat läpparna skruvar han tillbaka korken och stoppar ner flaskan i väskan, lika naturligt som om det han just gjort var att kasta en blick på sitt armbandsur eller rätta till sitt skosnöre.

Jag tittar mig försiktigt omkring för att se om någon annan än jag registrerat vad som nyss hänt.
Inte en tillstymmelse till reaktion.
Folk stirrar ner i sina telefoner, sitter med slutna ögon eller stirrar stint in i väggarna.
Alla har samma uttryckslösa miner som Smirnoff-mannen hade innan han hivade upp flaskan och hällde i sig lika mycket sprit på tio sekunder som jag pallar under en helkväll.

Vid Skanstull kliver mannen av.
Jag försöker se om hans kliver från tåget till perrongen är misstänkt långt eller om han vinglar en aning när han sätter av mot rulltrapporna.
Men ingenting ser konstigt ut alls. Han försvinner i folkmassan och ser ut som en familjefar på väg hem till Bolibompa och falukorv i ugn.

Jag sitter med ögonbrynen i en djup rynka hela vägen till min station och undrar om jag sett i syne.
Hände det där just?
Hade han i själva verket vatten i en Smirnoff-flaska eller hade jag just den stressade Stockolmarens nya variant av after work?

folk.
är.
märkliga.

fy fan, Leila

Till vänster: Bilden från receptet.
Till höger: Bild från mitt kök.

Okej Leila, VILKEN del av receptet valde du att hemlighålla för att upprätthålla någon slags fortsatt stjärnstatus? Menar du att jag ska tro på att jag kan följa varje mått, varje ugnsgrad och varje detalj slaviskt och ändå misslyckas såhär jävla fatalt?
You think you're so smart, huh? HUH? Jag vet vad du håller på med.
Lägga upp fejkade recept på internet på det där sättet.
Orsaka slöseri med min tid och mina resurser.
Fy fan, Leila. Jag trodde bättre om dig.
Jag trodde att du ville att vi alla skulle kunna baka tillsammans och gemensamt leva kollektivt lyckliga i ett slags sockerstint himmelrike på jorden.
Men icke.
Du har bara storhets som alla andra själlösa c-kändisar.
Gör vad som helst för att fortsätta verka magisk och viktig.

NU GÅR JAG OCH KÖPER LÖSGODIS ISTÄLLET!

naiv super

I onsdags spontanfyndade jag tre stycken Erlend Loe-böcker på second hand. Under en intensiv jobbdag tog jag en lång, harmonisk promenad (tillsammans med alla pensionärer och mammor med barnvagnar) till Tantolunden varpå jag svängde upp på Hornsgatan och tog en titt inne på Stadsmissionen.
Och så bara fanns de där, uppradade i bokstavsordning på en vit hylla och med ett varsitt litet ”20” inskrivet i blyerts i den bakre pärmen.
När jag fått alla böckerna i en vit plastpåse skuttade jag hela vägen till Rosenlundsgatan och öppnade ivrigt ”naiv super” redan på bussen.

Jag har läst den förut. Två gånger. Under veckan har jag läst den två gånger till, plus att jag nästan hunnit igenom ”Volvo Lastvagnar” också. Erlend Loe är ett litterärt geni. Att läsa det han skriver påverkar min lättinfluerade hjärna på ett underligt och nästan sjukt vis.
Till exempel använder jag plötsligt sjukt korta, nästan naiva meningar när jag skriver. Och så har jag börjat tänka i listor hela dagarna. Mina anteckningsblock är fulla av listor, och när jag inte har någon möjlighet att skriva ner mina listor spaltar jag ändå upp dem i huvudet där punkt ett oftast är ”skriv upp den här listan på en lista”.
Man kategoriserar livet.
Får ordning på saker.
Och det är så avkopplande.

Den här söndagen har jag exempelvis gjort följande listor:

Saker som är dåliga just nu:
- Jag biter på naglarna igen. Det ser anskrämligt ut.
- Efter jobbet igår blev jag sjuk, låg sömnlös hela natten och kunde inte jobba idag.
- Det är SJUKT svårt att andas när man är förkyld och försöker borsta tänderna.

- Jag har fått ett sådant där skavsår under näsan som ända sedan jag flyttade hemifrån alltid uppkommit i förkylningssammanhang. I motsats till min mamma har jag nämligen inte framförhållning nog att bunkra upp ett lager supermjuka lambi-näsdukar i badrumsskåpet för sådana här tillfällen.
- Det är måndag imorgon.
- Jag har pluggat för lite den här veckan.
- Jag har inte tvättat på tio dagar och mina strumpor börjar ta slut.

Saker som är bra just nu:
- Det är soligt
- Snön smälter
- Jag fick pannkakor till frukost
- På tisdag kväll skall min fantastiska redaktion och jag sända radio (förutsatt att jag och mina förkylningsvätskor inte slemmar igen micken)

Saker jag önskar att jag vore bra på:

- Sjunga
- Måla/rita/teckna
- Ringa till folk jag pratar med alldeles för sällan
- Göra chins
- Franska
- Våga tänka att saker löser sig
- Laga mat
- Ta reda på vad jag vill göra med mitt liv utan att få andnöd och skavsår i hjärnan

Det här ska jag göra idag:

- Titta klart på vinterstudion
- Läsa ut ”Volvo Lastvagnar”
- Smeta lypsyl under näsan med jämna mellanrum
- Kanske – kanske – ta tag i kurslitteraturen
- Handfatstvätta strumpor.

(- Ge det här inlägget ett abrupt Erlend Loe-slut.)