nu tänker jag visst högt

Jag har lagt mig till med ovanan att börja prata med mig själv. På riktigt, alltså.

Det hela gick upp för mig när jag idag kom hem från skolan och hamnade i soffan framför tv:n (för övrigt dessutom med en micro-uppvärmd pizzaslice från gårdagen på en tallrik i knät som en eller annan stereotyp ungkarl). SVT visade slalomåket från superkombinationen i VM och någon polack som gjort bra ifrån sig i första åket kastar sig ut i den uppenbarligen väldigt krokiga slalombanan. Man märker direkt att killen inte är något slalom-ess (det förhåller sig ju ofta så med bra fartåkare) och jag väljer att tänka att "Fan, det där kommer ju aldrig att gå!"
Sagt och gjort: ett par portar längre ner kör killen ur och landar på ryggen i vertikalen.
"HA! Jag SA ju det!" konstaterar mitt skadeglada jag med en tugga pizza i munnen.

Och förmodligen hade jag inte märkt någonting av den här ovanan om jag inte i just den stunden satt i halsen på grund av att jag hade munnen full av just mat.
Men hallå, varför sätter jag i halsen av att tänka med mat i munnen?
Så tänkte jag.
Insåg att det där jag just tänkte, det var en tanke.
Och man sätter ju trots allt i halsen av att prata, inte av att tänka.


Och så reflekterar jag med ens över min dag och denna dags situationer då jag varit ensam.
Hade jag inte i tanken svurit långa ramsor på vägen till skolan på grund av det ymniga snöfallet?
Jo, det hade jag.
Hade jag inte stått i pubrummet och uttryckt mig i vida ordalag (har för mig att "mon dieu och sacre bleu!" var iblandat) om hur förvånande stor mängd av någon viss ölsort som fanns kvar i kylen efter torsdagspuben?
Jo, det hade jag.
Hade inte tjejen som satt vid ett annat bord i cafét tittat upp på mig precis i samma veva som jag hade tittat upp från min bok och tänkt "man kanske skulle ha lite kaffe?". Hade inte tanten framför mig i rulltrappan blängt argt på mig när jag pressade mig förbi henne på vänstersidan och tänkte "här står du och hänger mitt i vägen, ja...". Hade jag inte imorse, när jag inte fick en bild att konvertera till den filtyp jag ville, ilsket tänkt att "men SKIT I ATT SAMARBETA DÅ DIN JÄVLA..." och mottagit några trevande blickar från kvinnan som tömde en soptunna utanför glasväggen i andra änden av datasalen?

Jo. Det hade jag.
Och tänk, tänk om jag inte har tänkt allt det där, utan faktiskt uttalat dem? På riktigt. Högt.
Jag kanske sa alla de där sakerna högt....
........
.......
....
.




Åh herregud.
Det här är den värsta ovanan någonsin.