Handsattraktion

En kväll satt jag och några kloka vänner ihopkurade i vardagsrummet och diskuterade livet. Och som alltid när man diskuterar livet så är det väldigt lätt hänt att man förr eller senare glider in på ämnet sex och samlevnad. Jag fick då reda på att en av vännerna attraheras av "snygga" händer. Jag hade aldrig hört talas om handfetischer innan. Men eftersom vi lever i en tidsålder där program som Fråga Olle är en del av vardagsunderhållningen blev jag egentligen inte jätteförvånad. Som den lilla Janne Josefsson jag ibland vill tro att jag är kände jag hur nyfikenheten spred sig i min kropp -sanningen måste fram!- och jag frågade henne vilken sorts händer det är hon gillar. -Om det är stora maskulina manslabbar (som kan krossa en bil) eller finlemmade mjuka gentlemannahänder (som aldrig rört en yxa i hela sitt liv) som får det att kittla till lite extra i byxorna hos henne. Hon finttrade generat och undvek att svara på frågan, och började istället att språka om hur eländigt svårt det är att lösa Rubiks Kub. -"Aaah, det är ganska svårt" sa jag. Bortvisad och eländig undvek jag det tidigare samtalsämnet resten av kvällen.

På natten låg jag och funderade över denna, för mig, nyupptäckta fetisch. "Är det därför vissa människor tatuerar sina händer?" frågade jag mig själv. För att de har fula, avtändande och osmickrande vårtsvinshänder, och det enda sättet för dem att ens finnas på handsattraktionmarknaden är att klottra lite bläck på ovansidan handeländet. (Delen utan namn? Eller? Undersidan heter ju handflata (haha flata) men vad heter överdelen? Vet inte. Handryggen får jag fram när jag googlar. Har aldrig hört det innan. Konstigt...) Det stämde kom jag fram till.

Men hur tänker de som sticker in bläck i handflatan? Är det av samma anledning? Jag ska inte sitta här och påstå att jag förstår mig på hur själva handsattraktionen fungerar eller vad det är som tänder flamman inom en. Men jag skulle vilja gissa på att det iallafall inte är handflatan. Jag skulle vilja satsa slantarna i min pung (oooch han binder tillbaka till inlägget om Flickan i Havanna, oooh snap!) på att den attraktiva delen av en hand är fingrarna och "handryggen". Undersidan är fylld av massa streck, och om jag har förstått den mänskliga hjärnan rätt så är streck osexigt. Ovansidan = Inga streck = Sexigt = Kåt.

Stämmer detta? Ni som attraheras av händer: Har jag löst gåtan? Om inte, vad är det då man attraheras av? I need to know.

Hett?

Hett. Och värt.

Toalettbrott

Läste här om dagen en artikel på aftonbladet som redovisade lite fakta kring folk surfvanor på toaletten. Föga förvånande siffror visade att varannan person tar med sig sin "smarta telefon" (det fantastiska uttrycket) in i badrummet och surfar hejvilt samtidigt som de gör sina behov. "Populära aktiviteter är sms, sociala medier, och att spela och läsa nyheter, vid sidan av själva huvudaktiviteten" (huvudaktiviteten... den ja)

Det där med mobiltelefon i badrumsmiljö har jag väldigt svårt för. Har vi inte sedan urminnes tider (-ish...) lärt oss att vatten och el liksom inte fungerar bra tillsammans? Just det. Bara sinnebilden av en mobiltelefon på en handfatskant får numera min hjärnas varningssystem att blinka rött och signalera fara för missöden. Särskilt folk som tar med sin luren in i badrummet när de ska duscha gör mig väldigt, väldigt nervös.

Men för att gå tillbaka till artikeln är följande text det som orsakar mest förfäran i min nervösa lilla kropp: "Var fjärde tillfrågad svarar om det ringer. Var sjätte ringer själv upp under toabesöket".

Wait. Alltså. Näe. Vadå? Typ:

"Tja! Det är jag, vad gör du?"
"Nja, kollar teve, pillar mig i naveln, det vanliga du vet, själv då?"
"Är hemma, sitter på toa och... ägnar mig åt huvudaktiviteten. Meeeen alltså, kommer du på middag imorgon eller?"

Jag vet att vi lever i en alltmer digitaliserad modern tid där vi mer eller mindre lever genom de fantastiska funktionerna i våra supersmarta telefoner och det är helt okej att spela Candy Crush eller kolla FB på toaletten istället för att läsa pappersversionen av lokaltidningen.

Men.

Den som någonsin får för sig att ringa ett samtal till mig samtidigt som vederbörande ägnar sig åt att skicka gårdagens lunch rakt ner i toalettstolen kommer jag personligen se till att drabba med all världens ondska. Egyptens plågor, pest och kolera, väderkatastrofer, trånga folkmassor och Hem till gården-maraton tills domedagen kommer och trumpeterna ljuder.

Bara så att ni vet det.

Flickan i Havanna

Jag fick för mig häromsistens att jag skulle sjunga och spela Flickan i Havanna för min rumskamrat Felix Röd. Varför jag fick för mig det vet jag inte, men jag googlade iallafall snabbt och enkelt fram texten till visan. Jag började sjunga. Men det var något som inte stämde. Orden som kom ut ur min mun innehöll ett helt annat budskap än vad jag tidigare trott. Visan innehöll sex, kvinnliga och manliga könsorgan, prostitution, och desperation! 

Flickan i Havanna,
hon har inga pengar kvar, 
sitter i ett fönster
och vinkar åt en karl.


- Kom, du glade sjömatros!
Du ska få min röda ros!
Jag är vacker! Du är ung!
Så sjung, av hjärtat, sjung!


Flickan i Havanna
stänger dörr'n av cederträ.
Sjömannen är inne,
och flickan på hans knä.


- Vill du bli min hjärtas kung?
Har du pengar i din pung?
Jag är vacker! Jag är ung!
Så sjung, av hjärtat, sjung!


Flickan i Havanna
hörer då en sjömansröst;
- Pengar har jag inga,
men en sak till tröst.

Och utur sin jacka, blå,
tager han det hon ska få.
- Du är vacker! Du är ung!
Så sjung, av hjärtat, sjung!


Flickan i Havanna
skådar då med tjusad blick
ringen med rubiner,
som hon genast fick.


- Ringen kostar femton pund!
Stanna du en liten stund.
Jag är vacker! Jag är ung!
Så sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna,
hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster,
vinkar åt en karl.


Handen prydes av en ring
och kring barmen crêpe de chine.
Jag är vacker! Jag är ung!
Så sjung, av hjärtat, sjung!

SKAMLIGT!!! JAG SJÖNG DEN DÄR VISAN NÄR JAG VAR LITEN! VAD FÖR SLAGS FÖRÄLDRAR LÅTER SITT BARN SJUNGA DEN TYPEN AV VISA??? KAN NÅGON SVARA PÅ DET??? Min barndom är förstörd. En lögn. Förpestad med snusk och synd. Jag känner mig smutsig.

Jag är besviken på er mor och far. Ytterst besviken. Men allra mest besviken är jag nog på dig mormor. Det var trots allt du som lärde mig visan. Skämmes Doris Olsson. Detta trodde jag allra minst om dig. Jag minns hur jag som naken fyraåring satt på en av solstolarna till din balkong och sjöng om Flickan i Havanna tillsammans med dig. Hur jag brukade föreställa mig att flickan och sjömannen i visan var min  egen mor och far, och att det varit på detta vis de hade träffats. Åh herregud... Detta vackra minne är nu nedtrampat och spottat på av horor och sjömän. Helt förstört. Aldrig mer ska jag minnas tillbaka på de stunder då jag som ovetande lycklig liten naken plutt sjöng om hur min fader, i ett fönster i Havanna, vinkade min moder till sig och hur han bytte tills sig mors ring mot en enkel ros. Aldrig mer. A-L-D-R-I-G M-E-R. Får alldeles för hemska bilder i hjärnan. Tack som fan, EVERT TAUBE!

Mina barn ska bara få sjunga Tryggare Kan Ingen Vara. Men den har ju visserligen min mormor också lärt mig, så det finns väl en risk för att den också innehåller prostituerade kvinnor och brunstiga sjömän. 

dagbok från mordor

Skrivet i desperation den 18/1 i mobiltelefonens anteckningsfunktion:

Vi är i ingenmansland. I Mordor. Det är platser som denna som bidrar till det här landets extema befolkningsgleshet. Att säga att det känns ensamt här ute är en underdrift. Bara ordet ”ensamt” räcker liksom inte. Den här ensamheten är som en noga ihoprörd smet av sista-människan-på-jorden-ångest, Cast-Away-close-to-madness-ensamhet, ett kallt och ensligt eko, Voldemort-mörker samt den kompakta tystnaden jag föreställer mig råder tjugo meter under jordytan eller i en extremt välisolerad hiss.

For the record har vi 20 minusgrader också.

Infrastrukturen har falerat här. Det finns lite halvt översnöade vägskyltar som pekar åt Idre och Norge, men i övrigt befinner vi oss i civilisationens periferi. Luftutrymmet är så fyllt av tomhet att det inte finns någon plats för elektriska signaler eller radiovågor i någon form.

Försöker skicka sms.
Mobilen: ”ladda ladda ladda ladda ladda ladda ladda ladda ladda ladda ladda skickat”

Försöker skicka mail.
Gmail: ”ladda ladda ladda ladda ladda ladda ladda kunde ej skickas”

Försöker hålla mig uppdaterad om vad mina vänner och bekanta har för sig.
Facebook, Instagram, Safari och andra livsnödvändiga kanaler: ”ladda ladda ladda ladda ladda ladda error, couldn't load page, please try again"

Försöker att själv ha roligt genom att spela ruzzle.
Ruzzle: ”ladda ladda ladda ladda ladda ladda ladda kunde ej få kontakt med servern”

Försöker ringa någon. Vem som helst. Som kan underhålla mig och samtidigt lida å mina vägnar.
Telia: ”ringer upp... BEEP! BEEP! BEEP!”

Fjätervålen är stället som gud glömde men även hann skrika F*CK YOU och moona åt innan han valde att förtränga stället för gott.

Uppdatering i realtid för att fylla i luckorna: i helgen har vi varit i Fjätervålen för att träna och tävla med våra adepter. Det låg väldigt avlägset från allt. Såhär i efterhand kan jag tycka att jag kanske använde lite väl hårda ord mot det lilla berget - som faktiskt är ganska fint - men ärligt talat jag aldrig besökt en plats med så obefintlig täckning eller brist på civiliserade miljöer.
När man dessutom har sovit dåligt med en snarkande kollega i överslafen, har blivit utan lunch efter en hel dags jobb samt är allmänt livstrött blir de små jävligheterna till stora jävligheter.
Uppenbarligen.

Nu är det hela hur som helst över och jag ska ägna kvällen åt att ta igen alla medietimmar jag missat i följande ordning:

Mobilspel - SVT Play - Sociala medier - Bloggar - Scandal - Mail.

Och här ska jag göra det:

Gubbpojken

Samvetesängeln säger: "En ålderskris är en punkt i livet då man på ett hastigt och tanklöst sätt reflekterar över sin ålder och kommer till insikt att man är gammal samt missat massor av livets goda frukter."

Varför prata om ålderskriser en dag som denna (det är ju måndag)? Om cirka en vecka fyller jag 20 år. Vilket enligt matematikens alla lagar och regler innebär att det bara är 10 år kvar till 30. Åldern då man skall ha en någorlunda bra uppfattning om livet som varit och livet som komma skall. Jag har väl en hyfsad koll på vad som varit, men knappast på vad som komma skall! Jag är inte redo för 30! 10 år kan tyckas vara en evighet för vissa. Men inte för mig. Vart var du för 10 år sedan? Jo, då spelade jag  Pokémon RÖD under en lampa med min bror. I dagsläget behöver man inte ens en lampa eftersom skärmen är självlysande! De går fort nu! Alldeles för fort! Jag kommer att vara 30 innan James Cameron hunnit klart med manuset till Avatar 4!

Inte nog med att tiden rusar ifrån mig så har jag de senaste månaderna börjat upptäcka endel skrämmande ålderstecken och jag är ytterst orolig över vart detta kommer att sluta.

Jag har på senare tid börjat uppskatta SVT på ett helt annat sätt än vad jag tidigare gjort. Jag blir liksom glad i själen av program där man lär sig saker. Jag älskar och följer både På Spåret och Kinas Mat. Sett varje avsnitt av Historieätarna minst två gånger och har nu börjat uppskatta stolleproven i Stjärnorna på Slottet. Har även insett att jag mycket hellre sitter hemma och myser i underkläder under en filt än att gå ut på klubb röjandes bland tomtar och troll. Inte vill jag heller ha något att göra med modernligheter som Rihanna eller Swedish House Mafia. Har kommit på mig själv flera gånger med att stå och muttra klagande på vardagligheter, som t.ex. barn och ungdomar som klär sig allt för dåligt i vintertid.

Dock är det inte enbart mentalt jag börjar bli gammal. Min kropp är väldigt stel och det är jobbigt att röra sig. Min hörsel är kraftigt nedsatt och jag pratar sluddrigt och otydligt. Min rygg gör ont och jag går därför ofta lätt framåtböjd med ena handen på ryggslutet och den andra hyttandes mot någon förbipasserande ungdom.

Därför, mina kära vänner, är jag orolig över vad som kommer att ske med min ömma tjugoåriga kropp nu på söndag. Kanske blir min förvandling komplett och jag krymper ihop till ett skrynkligt fikon som kryper omkring på alla fyra och gör grymtande läten? Kanske kommer jag lösas upp i tomma intet? Kanske kommer jag att falla död till maken för att sedan på tredje dagen uppstå och frälsa de vilsna. Vem vet? Inte jag... Men vad gör det när man har Erik och Martina Haag? De vet ju allt.

Screw John Lennon. Erik och Martina Haag är mina nya idoler.

peach melba och moderskänslor

Det har stått en ciderburk i mitt kylskåp ett tag nu. Någon lämnade kvar den efter nyårsmiddagen, och därefter har den bara fått vara ifred där. Inklämd på sin låga hylla mellan falukorv, keso och prästost.

 

Den här ciderburkens existens har liksom smygit sig på mig under veckan som gått. Från att vara bortglömd och värdelös har jag börjat inbilla mig att den kastar hoppfulla, söta blickar efter mig varje gång jag öppnar kylen för att ta fram någonting annat. Att den har stora mörka ögon som en nygråten bebis-pokémon och inte vill något hellre i hela världen än att bli uppmärksammad av mig. 

"Drick mig!" säger den. "Jag är färgglad och söt och läskande har ett mysigt namn som får en att bli alldeles rödkindad och sprallig och rosaluddig inombords! JAG VET ATT DU VILL HA MIG, SÅ TA MIG! JAG BER DIG!"

Så lördagen till ära har det till slut blivit burken och jag. Jag och burken.
Vi lyssnar på Fake Blood tillsammans innan jag beger mig iväg på middag hos Karl.
Dock har jag redan blivit lite fäst vid den redan. Den är ju trots allt väldigt färgglad och söt, nästan så bedårande att mina moderskänslor får lite dåligt samvete av tanken på att jag snart måste gå och således lämna den stackaren ensam igen...

Kanske smusslar med mig den till Kalle sen.

nu går jag inte

 

Igår klev jag in på gymmet prick klockan 09:00. Hela stället var tomt sånär som på två (två!) stycken äldre män som placerat sina rynkiga ändor på en varsin motionscykel i ena hörnet.
Det var som att öppna dörrarna för ett par tioåringar till en smågodisbuffé. Som att vifta med en flintastek framför en dreglande hund.
Som att be någon att inte trycka på den stora röda knappen med en döskalle på. Nu JÄVLAR! tänkte jag.
Här skulle minsann lyftas skrot i gammal skidgymnasie-anda.

Förstå en sak här: jag är inte typen som drabbas av storhetsvansinne eller överdimensionerad självtro. Tvärtom har jag lätt för att krympa till en väldigt liten människa mycket snabbt och väldigt svårt för att växa över huvudtaget (mentalt, alltså). Men denna torsdag.
Denna torsdag skulle bli torsdagen då mina benmuskler åter skulle få stå i rampljuset, bli hyllade, lovordade och suktade efter av trånande träningsromantiker.

Lastade på mina forna träningsprograms vikter på benpressen och provade 10 reps. Inga problem! Ska det svarvas några spiror här måste det ju ändå ta emot lite. Gick upp till tio kilo till. Avverkade ett jobbigt andra set. Ett sjukt tungt tredje set. Tog ett par väldigt stela steg bort till de fria vikterna. Värmde upp, vilket var kämpigare än jag trodde. Langade upp en varsin 20-kilosvikt på vardera sida av skivstången och tänkte att ”5 x 2 på det här måste väl funka, eller?”
Bitch please, sa någon antipatisk liten röst i mitt huvud. Passar fortfarande jeansen från sista året på gymnasiet måste ju det finnas nog med styrka kvar att pressa upp det här ett par gånger!

Tror ni att jag kan gå idag eller?
Nej, det kan jag inte.
För den delen kan jag inte heller stå eller sitta eller bli petad på utan att vilja skrika rakt ut. Träningsvärken får det att kännas som att någonting inuti mig har svällt till sin dubbla storlek och liksom inte ryms där längre.

Att sätta mig i soffan innebär en procedur där jag först måste ställa mig i rätt läge, böja knäna lite lätt och därefter bara tippa bakåt tills jag landar i sittande ställning. Att lägga upp fötterna på soffbordet kräver oerhört långsamma rörelser och noggrann precision.
Den enorma ansträngning och omständlighet det innebär att sätta sig på toalettstolen vill jag inte ens nämna.

Det är såhär det känns att åldras med 50 år under 1,5 timme.
Nästa gång jag går till gymmet kommer jag att behöva sätta mig på en motionscykel. I hörnet.Tillsammans med gubbarna. 

De kanske vet var man får tag på sådana där smarta fåtöljer som med någon inbyggd mekanism hjälper en att sätta och resa sig när man blivit för orörlig för att göra det av egen kraft.

Fredagskvällen kommer nu att spenderas på en plats som inte kräver någon annan aktivitet av mig än total orörlighet: soffan.
Pinne out.

Kattmasar

-Är du en katt eller hund-människa? 
-Kan man inte vara bådeoch? 
-Nej! Det kan man ju inte!
-Klart man kan! 
-"Jag vill rösta på sossarna och moderaterna."
-...

Jag är inte en kattmänniska. Inte alls. Vilket ofta förvånar människor av någon anledning. Deras reaktion blir ungefär som när man (läs; jag) inte har samma politiska åsikt som personen man konverserar med. Det blir en himla massa gnäll och sura miner, samt olika försök att övertala mig om att jag har fel. De börjar hävda att katter är intelligenta och att det är därför de är självständiga, vilket i sin tur gör dem till fantastiska varelser. Tydligen... Då säger jag: Bullshit mothafockaaa! Katter är arroganta, förrädiska, lömska och bortskämda. Det går inte att lita på dem! De smyger omkring i ens hem och uppfyller ingen funktion alls. Bara snyltar på ens pengar och givmildhet. De planerar något...
Hundar är älskvärda, pålitliga, trogna till döden och de uppskattar en för de man gör. Oh SNAP! Okomplicerade varelser som man kan forma lite som man vill.

"Jag är gosig bara jag får något" säger katten. "Jag är alltid gosig! Oavsett om du ger mig något eller ej" säger hunden.
"Jag skulle kunna döda dig för en burk Whiskas" (minns ni tiden då man kunde vinna kattmat i Bingolotto? Det var fantastiskt). "Jag skulle dö om du gav mig en burk Whiskas" säger hunden.

Katter är själviska odjur utan någon som helst moral eller några känslor. Själviska svin som bara låtsas älska dig för att få uppmärksamhet. Ungefär som DIN MAMMA! Men jag skojaaaaa.



Dock finns det en katt som jag skulle kunna tänka mig att äga. En enda katt som jag älskar och avgudar. Och det är denna underbara skapelse:

Den kallas för Grumpy Cat och är världens bästa katt. No doubt. Tänk er vilken underbar känsla det måste vara att ha den i sitt hem! Tillvaron måste bli så mycket bättre med en sådan här go'bit i sitt liv!

Jag vill att den ska gå omkring i min lägenhet och sprida glädje. Vill att den ska ligga i mitt knä och blicka upp mot mig när jag är ledsen. Vill att den ska sitta på min mage när jag vaknar på morgnarna. Vill att den ska komma in och glo på mig när jag sitter på toaletten. Men framförallt vill jag att den ska sitta framför dörren och välkomna gäster när de kommer på besök. Så att deras första intryck av vistelsen blir ett vackert och ett glatt sådant. 

Om jag fick en sådan här katt skulle jag döpa den till Felix. Det ser ut som en Felix. 

tisdagsvisdom

Nya livserfarenheter under den här tisdagsmorgonen har lett mig till följande insikt:


Livet är som att äta grapefrukt med sked
man tror att man fattat hur det funkar
ända tills någonting utan anledning blir fel och man får saft i ögat.






























God morgon.

icke-julen

Jag tänker inte prata om julen.
Dels på grund av att Max så utförligt och noggrant redan producerat den lilla men betydelsefulla mängd jul- och nyårstext som jag antar hör en blogg till.
Mestadels också för att den juliga biten av min jul bjuder på så få överraskningar att alla redan vet vad som skulle skrivas om jag tog mig till att skriva något.
De flesta kan ju redan innebörden av en svennebanan-jul vid det här laget.

Alltså.

Istället tänker jag lista saker jag åstadkommit som inte har med julen att göra (jag vet, det är väldigt mycket listor på agendan nu... men listor är bra. Den som inte redan listar bör sluta upp med det och börja lista. Ögonaböj).

- Snott tre pennor vid krogbesök (dock vid olika tillfällen) som jag förmodligen aldrig kommer att våga bruka bland folk
- Snusat - ovärt
- Premiärbesökt Vasamuséet
- Köpt gymkort
- Druckit rosévin
- Inte angivit några nyårslöften
- Börjat sommardrömma efter att ha sett Mamma Mia! - seriöst, finns det något blåare vatten än vattnet i den filmen? Det är som att någon blandat krossade blåbär med vira blåtira och adderat glitter och en massa kärlek. Nu kan jag inte ens titta på Apollo-reklamen utan att titta ut genom fönstret och bara storhata Sveriges klimat.
- Cyklat

Noterade dessutom att den här måndagen till och med bjöd på dagsljus så länge som till klockan tre på eftermiddagen (åtminstone i den mån att jag kunde läsa utan att behöva tända en lampa).
Jag blev så ivrig att jag plockade fram mina jeansshorts ur garderoben och gick runt med dem (inomhus) i två timmar.

Så nu uppmanar jag allmänheten: damma av sandalerna och picknickfiltarna, blanda till en islatte, på med solbrillorna, uttryck oro för att bära bikini offentligt fastän ni egentligen inte bryr er, börja planera semestern och gör er redo för att övertagga inför sommarhalvåret redan nu!
B-cuz we're worth it.