Igår klev jag in på gymmet prick
klockan 09:00. Hela stället var tomt sånär som på två (två!)
stycken äldre män som placerat
sina rynkiga ändor på en varsin motionscykel i ena hörnet.
Det var som att öppna dörrarna för ett par tioåringar till en smågodisbuffé. Som att vifta med en flintastek framför en dreglande hund.
Som att be någon att inte trycka på den stora röda knappen med en döskalle på. Nu JÄVLAR! tänkte jag.
Här skulle minsann lyftas skrot i gammal skidgymnasie-anda.
Förstå en sak här: jag är inte typen som drabbas av storhetsvansinne eller överdimensionerad självtro. Tvärtom har jag lätt för att krympa till en väldigt liten människa mycket snabbt och väldigt svårt för att växa över huvudtaget (mentalt, alltså). Men denna torsdag.
Denna torsdag skulle bli torsdagen då mina benmuskler åter skulle få stå i rampljuset, bli hyllade, lovordade och suktade efter av trånande träningsromantiker.
Lastade på mina forna träningsprograms vikter på benpressen och provade 10 reps. Inga problem! Ska det svarvas några spiror här måste det ju ändå ta emot lite. Gick upp till tio kilo till. Avverkade ett jobbigt andra set. Ett sjukt tungt tredje set. Tog ett par väldigt stela steg bort till de fria vikterna. Värmde upp, vilket var kämpigare än jag trodde. Langade upp en varsin 20-kilosvikt på vardera sida av skivstången och tänkte att ”5 x 2 på det här måste väl funka, eller?”
Bitch please, sa någon antipatisk liten röst i mitt huvud. Passar fortfarande jeansen från sista året på gymnasiet måste ju det finnas nog med styrka kvar att pressa upp det här ett par gånger!
Tror ni att jag kan gå idag eller?
Nej, det kan jag inte.
För den delen kan jag inte heller stå eller sitta eller bli petad på utan att vilja skrika rakt ut. Träningsvärken får det att kännas som att någonting inuti mig har svällt till sin dubbla storlek och liksom inte ryms där längre.
Att sätta mig i soffan innebär en procedur där jag först måste ställa mig i rätt läge, böja knäna lite lätt och därefter bara tippa bakåt tills jag landar i sittande ställning. Att lägga upp fötterna på soffbordet kräver oerhört långsamma rörelser och noggrann precision.
Den enorma ansträngning och omständlighet det innebär att sätta sig på toalettstolen vill jag inte ens nämna.
Det är såhär det känns att åldras med 50 år under 1,5 timme.
Nästa gång jag går till gymmet kommer jag att behöva sätta mig på en motionscykel. I hörnet.Tillsammans med gubbarna.
Det var som att öppna dörrarna för ett par tioåringar till en smågodisbuffé. Som att vifta med en flintastek framför en dreglande hund.
Som att be någon att inte trycka på den stora röda knappen med en döskalle på. Nu JÄVLAR! tänkte jag.
Här skulle minsann lyftas skrot i gammal skidgymnasie-anda.
Förstå en sak här: jag är inte typen som drabbas av storhetsvansinne eller överdimensionerad självtro. Tvärtom har jag lätt för att krympa till en väldigt liten människa mycket snabbt och väldigt svårt för att växa över huvudtaget (mentalt, alltså). Men denna torsdag.
Denna torsdag skulle bli torsdagen då mina benmuskler åter skulle få stå i rampljuset, bli hyllade, lovordade och suktade efter av trånande träningsromantiker.
Lastade på mina forna träningsprograms vikter på benpressen och provade 10 reps. Inga problem! Ska det svarvas några spiror här måste det ju ändå ta emot lite. Gick upp till tio kilo till. Avverkade ett jobbigt andra set. Ett sjukt tungt tredje set. Tog ett par väldigt stela steg bort till de fria vikterna. Värmde upp, vilket var kämpigare än jag trodde. Langade upp en varsin 20-kilosvikt på vardera sida av skivstången och tänkte att ”5 x 2 på det här måste väl funka, eller?”
Bitch please, sa någon antipatisk liten röst i mitt huvud. Passar fortfarande jeansen från sista året på gymnasiet måste ju det finnas nog med styrka kvar att pressa upp det här ett par gånger!
Tror ni att jag kan gå idag eller?
Nej, det kan jag inte.
För den delen kan jag inte heller stå eller sitta eller bli petad på utan att vilja skrika rakt ut. Träningsvärken får det att kännas som att någonting inuti mig har svällt till sin dubbla storlek och liksom inte ryms där längre.
Att sätta mig i soffan innebär en procedur där jag först måste ställa mig i rätt läge, böja knäna lite lätt och därefter bara tippa bakåt tills jag landar i sittande ställning. Att lägga upp fötterna på soffbordet kräver oerhört långsamma rörelser och noggrann precision.
Den enorma ansträngning och omständlighet det innebär att sätta sig på toalettstolen vill jag inte ens nämna.
Det är såhär det känns att åldras med 50 år under 1,5 timme.
Nästa gång jag går till gymmet kommer jag att behöva sätta mig på en motionscykel. I hörnet.Tillsammans med gubbarna.
De kanske vet var man får tag på sådana där
smarta fåtöljer som med någon inbyggd mekanism hjälper en att
sätta och resa sig när man blivit för orörlig för att göra det av egen kraft.
Fredagskvällen kommer nu att spenderas på en plats som inte kräver någon annan aktivitet av mig än total orörlighet: soffan.
Pinne out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar