om obekväm tystnad

Idag promenerade jag.
När jag promenerade hände något ytterst jobbigt som bara inte får hända när man promenerar.

När jag går på en av de outtröttligt raka parallellgatorna till Götgatan så kommer en korsning. En vanlig korsning med en gata jag inte vet namnet på. Det kommer en annan människa gåendes på den här gatan jag inte vet namnet på och svänger upp på min gata precis jämte mig när jag passerar.
Och så börjar den här människan alltså gå på min gata.
I samma riktning som jag.
Bredvid mig.
I EXAKT samma takt.

På en folktom, relativt smal trottoar blev det här förstås fruktansvärt stelt. Som att luften omkring oss frös till is, typ. Inte på ett hotfullt sätt – det var mitt på blanka dagen och människan såg väldigt harmlös ut – men faktumet att vi gick sida vid sida på mindre än en meters avstånd utan att säga någonting till varandra gjorde vi liksom kränkte varandras privata luftrum på ett ytterst obekvämt sätt.
Och när vi båda till slut verkade ha insett att vi ingen av oss skulle bli av med den andre hel tyst minut förflutit och gjorde det förstås omöjligt för oss att påbörja ett samtal ens om vi hade velat.
Att dra av på takten skulle vara synonymt med förlust medan en ökning av takten skulle innebära en obekväm ansträngning som ingen av oss hade lust med.
Så vi bara gick där jämsides med typ en meters mellanrum utan att säga ett ord till varandra.

Det hela pågick i typ 200 meter tills en kombination av jante och vår outhärdliga brist på sociala skills drev mig att tvärstanna vid första bästa skyltfönster - en frisersalong - och intensivt kisa in genom glaset som att någonting där inne var av oerhört stort intresse för mig (så dåligt och så uppenbart enkelt att genomskåda; när, NÄR har någonting i ett frisörsalongsfönster någonsin varit intressant?).
Och så står jag där som ett fån och låter människan traska vidare tills jag fått ett säkerhetsavstånd på runt 20 meter. Oerhört lättad. Både jag och han, säkert.

I efterhand är jag förstås förbannad över hur löjeväckande hela grejen är.
Förbannad över att jag stirrat den uttjatade, oönskade, av mig förnekade men tydligen så sanna klichén om den svenska stelheten i vitögat och liksom bara... låtit den pissa på mig.

Så.
Fakking.
Fullständigt.

Som grädde på moset finns det till och med ett passande soundtrack till det här.
Kliché, få inga idéer nu.
Vi är inte - inte - kompisar.