Typ dagens arbetsmarknadsmässa. Min mentala inställning till det hela följde samma mönster som alltid.
Utanför: "Nu går vi in här och kollar läget. Lite snabbt alltså."
Första montern: "Okej, INSISTERAR du på att ge mig en gratis cappuccino och en uppenbarligen himmelsk chokladgrej på pinne kan jag väl ta emot det då. För din skull, alltså."
Andra montern: "Bokmärken är ju trots allt användbart! Ett sånt kan jag väl ta. Eller två..."
Tredje montern: "... och godis unnar jag mig ju så sällan! Och den där matlådan ser ju smart ut. Vattenflaskor går ju åt. Vad innehåller de där små färgglada kartongerna? Jag har faktiskt alltid tyckt att nyckelringar är väldigt underskattade! Och kolla, är det väskor där borta...? SÅ MYCKET SAKER JAG BARA MÅSTE HA, FATTA HUR MYCKET PENGAR MAN SPARAR PÅ DET HÄR, ÅH HERREGUD LÅT MIG STANNA HÄR FÖR ALLTID!"
Och vid hemkomsten en timme senare är förtrollningen förstås borta. Alla nyckelringar och pennor och prylar som en timme tidigare känts helt oumbärliga är nu mest bara... skräp. En hög med skräp. Inte ens när jag rensat ut de allra mest onödiga sakerna så att endast guldkornen i sammanhanget finns kvar upphör det att vara typiskt skräp.
Skräp som jag 1) inte har utrymme att förvara eller 2) någon som helst användning för.
Förutom bokmärket, då. Ett sådant behövde jag faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar