"om tio år kan jag skratta åt det här"

Idag är en sådan dag. En dag som man förhoppningsvis kommer att se tillbaka på om tio år och med ett leende på läpparna tänka "ja, tänk den där gången...", skaka på huvudet och glädjas åt att aldrig behöva vara där igen.

Idag skulle jag ska köpa kurslitteratur.

Jag åker till Universitetet och följer skyltarna mot juristernas hus. Fint. Jag hittar en dörr till huset som jag rycker i.
Den är låst.
Någon kommer gåendes på utsidan av huset och jag frågar honom om han vet var bokhandeln ligger.
Han tittar frågande på mig, vänder sig om och pekar mot en dörr ca 15 meter bakom sig - en uppställd dörr omgiven av glasrutor som avslöjar den enorma mängden bokhyllor som gömmer sig där innanför.
"Där", säger han.

"Jaha. Hehe. Tack."

Väl inne i bokhandeln hittar jag inte det jag ska ha. Jag tittar och letar och läser på ryggar, det sitter lappar överallt men ingenting hjälper mig. Jag börjar svettas. Ber om hjälp i kassan, där personerna bakom disken firar av nästa frågande blick och pekar trött mot hyllorna jag där nyss spenderat 10 minuter.
"De ska stå där. Men om du är smart köper du begagnat. Det står där borta."

"Okej. Hehe. Tack."

I begagnat-hyllan hittar jag allt jag behöver, sånär som på en bok. Med famnen fullastad går jag därför tillbaka till den ursprungliga hyllan igen. Kom igen nu. Spanar i fem minuter utan resultat. Ger upp.
Går tillbaka till tjejerna i kassan (som tack vare lokalens ringa storlek garanterat sett minsta rörelse jag gjort där inne under hela besöket), langar upp min hög på disken och säger "Det är en bok jag inte lyckas hitta..."
Får ännu en frågande blick.
".... Europarättens grunder, heter den.."
Ingen reaktion.
"... kanske är det jag som är dum i huvudet, men den verkar inte stå där."
Tystnad.
"Den står nog inte där eftersom den är slut, det kommer en ny upplaga i september" säger en av de uttryckslösa ansiktena till sist. Hon ser ut att vilja tillägga men du är nog lite dum i huvudet också. 

Till sist får jag betala. Och när alla böckerna är packade i en påse som räcks fram mot mig och jag bara behöver stoppa tillbaka kortet i plånboken innan jag kan ta den förbannade kassen och lämna den förbannade bokhandeln någon förbannad jävla gång - då lyckas jag med konststycket att öppna plånboken åt fel håll så att ett litet regn av kvitton strösslas ut på golvet framför disken.

"Oj. Hehe."

Tar emot kassen.

"Tack."

Nu tronar de iallafall i en präktig hög här hemma på köksbordet, och om tio år kommer jag ju kunna skratta åt det här. Right? Right. Hehe.