Öppet brev till Högskoleplugg

Kära Högskoleplugg,

Vi har nu träffat varandra på en daglig basis under tre veckors tid. Tre, förhållandevis, ganska bra veckor.

Saker och ting fungerade väldigt bra mellan oss i början av vår relation. Jag trivdes i ditt sällskap, skrattade åt dina skämt, träffade dina vänner och tog till mig de saker du sa. 

Solen sken. Jag var glad.

Men någonting hände. Redan efter en och en halv vecka blev du omotiverande, otrevlig, kall och elak. 

Trots att jag, vid ett tidigt stadium, hade förstått att du skulle bli ett det elände du idag är, så valde jag ändå dig framför kafélivet. 

Varför? För att du skulle vara bra för mig. Du skulle hjälpa mig. Vi skulle hjälpa varandra.

Men framförallt för att jag trodde jag på dig. Jag trodde på dig såpass mycket att jag kastade mig in i ovisshet, CSN-samtal, tidiga morgnar och kurslitteratur. Allt för din skull. 

Men vad fick jag tillbaka? Ångest. Fattigdom. En höst utan färger. Otrevliga grannar och ett dammigt piano.

När ska jag få något i gengäld? När ska jag få allt det där du lovade mig? När ska du börja tro på mig? När ska du börja älska mig?

När?

Tiden har fått mig att förstå. - Vi är inte gjorda för varandra. Det har vi aldrig varit. Vi kommer heller aldrig att älska varandra. Men det är okej. 

Trots att jag är medveten om detta så kommer jag aldrig att sluta tro. Tro på att vi en vacker dag kommer att finna varandra. 

Det är en lögn jag kommer att leva med i resten av mitt liv. 

Vi ses i morgon. 

//Max

PS. Du fick mig att skriva det här inlägget istället för att plugga. -Därför hatar jag dig just nu. DS.