livet - the totally covered version

Är det någon som kommer ihåg att det fanns en Pokémon vars i princip enda attack var att lägga sig på sin motståndare?
Inget sofistikerat. Inget genomtänkt eller häftigt över huvudtaget.
Bara DUNK liksom.
(Har för mig att den hette Snorlax. Pokémonen, alltså.)

Det har livet gjort med mig nu.
Det har givit ifrån sig ett trött ljud, långsamt börjat tippa och sedan bara lagt sig på mig.
Och här är jag nu. Ursäkta? Hallå? Skulle någ... skulle någon kunna hjälpa mig? Jag sitter liksom fast här! Här under! Hallå! HALLÅ?! 

Jag är inte någon mästare av metaforer, men det är ungefär så det känns. Som att jag är begravd under en stor hög av kurslitteratur och lagboken och matlådor och färgglada markerningslappar och kaffe och juridiska termer och överstrykningspennor och jobbtimmar och ändlöst stirrande in i datorskärmen.
Som att någon skriver post-it's med saker jag måste göra och klistrar dem över hela mig.

Ungefär såhär:

(Ja, självklart är det jag på bilden. Slips och kostym bär jag numera vardagligen i skolan för att komma in i rätt jurist-mode.)

Skämt åsido. Inte sagt att allting bara är elände.
Men det är så mycket.

Livet förtjänar just nu en fet karatekick. Om än bara för att komma på rätt köl igen.
Även om det redan ligger.
Någon som känner sig manad?