Ta på dig flytvästen!

Så ropar han, pappa.
Fast det låter lite annorlunda med den där hälsingedialekten som fortfarande lurar i botten trots att han inte bott i trakterna på mer än 30 år.
"Ta påle flytvästön!" låter det snarare.

Som om jag och min bror plötsligt återgått till att vara tio respektive sju år gamla igen har han axlat den ledarroll som hör faderskapet till när familjen samlas och ska göra saker tillsammans.
I synnerhet när viktiga, kompetens- och ansvarsskrävande uppgifter är i antågande.
Som att segla en båt på 38 fot, till exempel.
(För alla landkrabbor: en ganska stor båt)

I pappas faderliga ledarskap finns många delar som är konstanta och liksom inte förändras över tid. Dock anar jag att detta inte på något sätt är unikt för just min pappa - tvärtom är jag rätt säker på att vissa principer är ganska genomgående hos alla pappor som gillar att gå i bräschen när de yngre generationerna ska skolas till goda individer.

Pedagogiken är till exempel alltid noggrant överlagd. Säkerheten kommer alltid främst. Detaljer är oerhört viktiga. Det spelar liksom ingen roll att vi med hundra procents säkerhet inte kommer att röra oss på sjön nattetid - man bara ska veta var knapparna till lanternorna sitter. Punkt slut.
Det pekas och visas och instrueras med bestämda tag hur tampar, fendrar och linor ska hanteras. Alla ska vara delaktiga i samtliga moment och lära sig styra, hålla koll på vinden, ta ut kurs och läsa sjökort.
Både jag och min bror kan i tyst samförstånd dra paralleller till husvagnssemestrarna i början av 2000-talet, då vi som lågstadiekids skulle lära oss veva ner stödben, haka på dragkroken och montera förtält enligt konstens alla regler.
Allt under pappas snälla men noggrant vakande öga.

Givetvis är pappor inte dumma - de vet nog att tid betyder åldrande, att åldrande betyder utveckling och att utveckling i sin tur betyder att vi faktiskt inte är barn längre.
Men oaktat all logik är vi ju trots allt fortfarande pappas barn.
Och eftersom den egenskapen aldrig kommer att tas ifrån oss kommer vi - oavsett om vi sedan länge flyttat hemifrån och levt självständiga liv - alltid följas av det där snälla men noggrant vakande ögat.
Därav har vi insett att när familjesemestern innefattar viktiga, kompetens- och ansvarskrävande uppgifter är det lika bra att finna sig i det faderliga ledarskapets alla sidor utan att gnota.

Och pappas barn, de ska minsann ha flytvästen på oavsett om de är tio bast eller tjugotvå.


(En avslutande brasklapp: Pappa, om du läser detta - seglingsveckan var en helgrym semester, du var en utomordentlig kapten och har utan förbehåll mitt fulla moraliska stöd vid eventuellt båtköp nästa sommar.)