icke hanterbara ting

Folk stirrar.
På riktigt, alltså.
Hela dagen har jag tassat runt och känt folks blickar liksom bränna i nacken. Så fort jag har tittat upp från telefonen (tunnelbanan) eller boken (på bänken vid Mariatorget) eller datorn (på Kaffe) har jag sett hur någon i ögonvrån hastigt vrider bort huvudet på ett alldeles för uppenbart onaturligt vis.
Och så tittar jag lite.
Och så tittar personen lite, igen.
Och så möts våra blickar i en milli-sekund innan vi båda tittar bort som om det plötsligt dykt upp något extremt spännande utanför fönstret att följa med blicken.

Jag kan inte hantera sådant.

Mitt klena ego börjar givetvis direkt måla upp skräckscenarion för min hjärna att beskåda, och jag börjar nervöst försöka att diskret granska mina kläder och tillhörigheter i jakt på något som inte står rätt till. Har jag mat i tänderna? Luktar jag konstigt? Har jag gylfen öppen? Fågelbajs i håret?
Har jag tappat någon kroppsdel i bara farten utan att märka det?
KAN NI INTE BARA SÄGA VAD PROBLEMET ÄR?

Efter att ha kommit hem och noga granskat mig själv i den enorma badrumsspegeln har jag fortfarande inte fattat.
På grund av allt detta måste jag nu ta mig något lugnande innan jag går utanför dörren.
I brist på varor från systembolaget får det bli... *rotar i skåpen*

... lite fryst broccoli. Yes.