Lördagstankar och fula ärr

Bra att veta: Denna text är skriven av Max Berg, filosofen. Jag kommer därför inte att ta något som helst ansvar för de tankar och åsikter som uttrycks. Enjoy.

//Max Berg, vampyren



Jag sitter i vårt köksfönster i Vasastan och blickar ut över gatan nedanför. Klockan är halv 12 denna lördagsnatt då jag, av okänd anledning, valt att stanna hemma istället för att likt de flesta andra tjugoåringar i den Kungliga Hufvudstaden bege mig ut i den svala sommarnatten. På en ständig jakt efter alkohol och bekräftelse. Missförstå mig inte, jag uppskattar dessa syndiga aktiviteter precis lika mycket som någon annan. Jag vill gärna tro att jag är, oavsett vad min mor säger, det man i folkmun ofta kallar för helt ”normal”. Hur som helst så ägnas denna lördagsnatts vakna timmar åt att filosofera. Åt att tänka och reflektera. Åt att älska lugnet och ensamheten. Åt att försöka förstå sin omvärld och sig själv lite bättre.

Jag läser den sista meningen en gång till. Ler självbelåtet. Förstår att jag är på rätt väg. Detta kommer att bli en bra natt. Jag behöver varken hög musik eller litervis med alkohol för att kunna trivas lika bra som Elton John. -Can you feel the love tonight? Nä, Inte jag heller.

Livet är allt bra lustigt. Hur kan kasta bort hundratals kronor på krogsaktiviteter och falska förhoppningar tyckas vara bra lördagsunderhållning? När man istället kan ägna lördagsnattens timmar åt något större? Något vackrare? 

Det är en frågeställning som jag skickar ut i Stockholmsnatten med en viskning. 

Kanske är det just den frågan som kommer att sluka mina timmar i natt. Jag vet inte? Ingen vet. Det spelar liksom ingen roll. Vi får se vart det bär av. Men jag är inte orolig. För oavsett vart jag än kliver i land så kommer det vara lika givande som att inte kliva i land. Så djup är jag i kväll. Det är där på den nivån som vi lägger ribban. För i kväll så tänker jag.

Månljuset skiner över hustaken i Vasastan vilket får byggnaderna att kasta hotfulla skuggor på gatan. En lampa tänds i lägenheten mittemot. Ljudet av en brummande bilmotor hörs i fjärran. Utöver det är allting tyst. Såpass tyst att man skulle kunna höra min utskickade frågeställning om man lyssnar riktigt noga. Det är bara vi här. Vi är ensamma, Månen och jag. 

"Detta är livskvalité" tänker jag. Det måste vara såhär livet är tänkt att vara. Så lugnt. Så skönt. Tystnaden. Tankarna. Månen. Ensamheten. Köksfönstret. Livskvalité. Detta fantastiska ord som både min far och Mys-Ernst™ använder var gång de beskriver känslan att vistas i en Värmländsk skog. Månljuset denna kväll är min livskvalité.

Kanske är Månen satt på himlavalvet just för min skull? Kanske är dess enda syfte här i livet att lysa på mig med sitt vackra ljus? På lilla mig - denna filosoferande varelse, vars existens de senaste minuterna har ifrågasatts både en och två gånger. Att månen skulle finnas till för min skull är en häftig tanke som ger mig gåshud över hela kroppen.

Tre högljudda, skjortbeklädda pojkar i min egen ålder avbryter tystnaden och den nyfunna euforin med skrik och skratt. Mina tankar ramlar raskt in på alla de berusade flickor och pojkar som i kväll bryter tystnader runt om i Stockholm, Sverige, Världen. Som i denna stund redan hunnit förgifta sina ömma kroppar med obarmhärtiga mängder alkohol. De flickor och pojkar som imorgon kommer att vakna upp med smärta och skam i sitt sinne. De flickor och pojkar som endast ser denna lördagsnatt som ett sätt att slippa ut ur ensamhetens hårda grepp för en stund. Jag inser hur glad jag är att jag inte är en av dem.

Inte för att jag tycker mig vara bättre än vad de är. Jag hånar dem heller inte. Hyser inget agg. Skakar heller inte högtravande på huvudet åt deras situation. Eftersom vi alla varit där. Och vi älskar det. Det går inte att förnekas.
Men just i kväll är jag på en helt annan plats. Jag är i mitt köksfönster, och här kan jag inte låta bli att tycka att en tjugoårings liv egentligen borde kunna bestå av mycket mer än uppmärksamhet, rus och närhet. Eller har jag fel? 

En man med sin pudel traskar raskt fram på gatan mittemot. Jag undrar vad han tänker på. Undrar vad som rör sig under den där truckerkepsen.
- Om han inte hade varit tvungen att rasta sin hund, skulle han då hellre velat ha spenderat kvällen med sina vänner på något av hufvudstadens uteställen? Eller kanske skulle han hellre velat spendera nattens mörkaste timmar med en främling, för att dagen efter, under morgonsolens bevakande öga, kliva fram på ännu en av skammens promenader. Han försvinner runt hörnet innan jag hunnit fråga.

Jag skar mig förresten på min sylvassa kökskniv häromsistens. Rakt över toppen av fuck you-fingret på vänster hand. Det kommer förmodligen att bli ett jättefult ärr. Det är olyckligt. Fula ärr har jag redan nog av.

Klockan börjar nu närma sig kvart över 12 och tröttheten har smugit sig på. -Dags att avrunda. 

Ta vara på dina ensamma stunder. Filosofera. Reflekera. Dröm. Njut. Skriv ner dina tankar. Det kommer vara guld värt när du om några år vill minnas den gångna tiden. Tro mig. Gör en lisa över saker som gör dig glad och gå sedan ut i livet och bocka av punkterna. Det kommer göra dig gott. Gör någon annan glad. Överraska de du älskar.
Du är vacker. Vi är alla vackra. Förstå varandra. Älska varandra. 

Den mänskliga hjärnan är onekligen ett fantastiskt ting. Vi borde använda den oftare.

Och med de avslutande orden hade jag tänkt att avlägsna mig. Mina vänner ringde precis. Vi ska ut på dåligheter tydligen. Fack ensamhet och filosoferande! Man är bara tjugo en gång! Jag sliter mig därför nu loss ur ensamhetens stenhårda grepp och beger mig ut på jakt efter uppmärksamhet och all annan dret som hör till! Hejsvejs!