Jag har gått och blivit mamma

Jag skulle bara vilja ta detta tillfälle i akt att bringa lite klarhet till endel stora frågetecken som många av er har. Frågetecken som: Varför jag under de två senaste veckorna varit så tyst och osynlig? Varför Johanna varit tvungen att bära den här bördan på egna axlar, och varför min frånvaro har drivit så många till vansinne?

(skulle även vilja uppmana alla läsare som söker efter den rätta sinnesstämningen bakom det här blogginlägget att sätta på Dolly Partons gamla goding 9 to 5 (tryck här) innan ni läser vidare)

Min dag börjar med att jag motvilligt kämpar mig upp ur sängen, och snubblar ut till köket där jag sveper en stark kopp med ambition. Jag gäspar stort och sträcker på mig. Försöker få liv i min kropp. Hoppar sedan in i duschen och känner hur hjärtat börjar pumpa ut blod i mina ådror igen. Ute på gatan hör jag hur trafiken börjar att röra på sig igen. Likaså de människor som jobbar från nio till fem. Dvs. människor precis som jag.

Jag jobbar nio till fem. Vilket sätt att leva livet! Det är knappt så att jag överlever. Det handlar bara om att ta, inte om att ge. De utnyttjar ditt sinne och du får aldrig betalt. Detta är nog för att driva dig till vansinne, om du låter dem göra det.

Nio till fem, av uppassning och engagemang. Man skulle kunna tycka att jag förtjänar en befordran. Jag vill gå vidare! Men min chef vill inte släppa mig. Ibland känns som om den där mannen är ute efter mig!!! Mmmmmm...

-And Bob's your uncle (lärde mig detta uttryck i fredags, och har sedan dess letat efter ett tillfälle att få använda mig av det. Det skall tydligen betyda något i stil med "and there you have it").

Jag har börjat arbeta. Börjat slava. Tagit mina första stapplande steg på stigen mot pension, ålderdom, ensamhet, svaghet och allt annat roligt som livet för med sig. Dock började jag ofrivilligt i änden av livslinjen där äktenskap och föräldraskap stäcker sig långt och starkt. It is true. Lika onödigt avslöjande som rubriken ovan lyder har jag gått och blivit mamma. 

Det händer ibland att man helt oplanerat och ofrivilligt plötsligt blir förälder. Detta kan inträffa då man ibland har för bråttom med livet och helt enkelt vill påskynda själva vuxenhetsprocessen. Alt. brist på annat. Eller som i mitt fall: när man lever med jämnåriga stadspojkar som inte kan laga mat i kombination med ett jobb.

-I samma stund jag kliver in i lägenheten, utsliten och jävlig, sitter där en liten fågelunge uppflugen på soffkanten och skriker på mat, och jag måste genast sätta igång med tillredandet av maten. -Jag vill ju inte gärna att pojkstackarn ska svälta ihjäl. Några timmar senare sparkar min make upp dörren och sätter sig lite småsur och svulten till bords där han slafsar i sig det sista som finns kvar av middagen. Efter denna groteska scen går vi alla och lägger oss, för att sedan vakna upp till ännu en dag. Hamsterhjulet är i rullning. Usch och tvi!

Vill även passa på, som en liten parentes, att berätta om de dagar då jag inte orkat laga någon större maträtt, utan låter fågelungen och maken förtära nudlar eller dylikt. Då blir det alltid sura miner och aggressiva köksredskapshanteringar. -"Du behöver inte SLÅ igång kranen, Felix!" Vilket gör att man genast överväger att ta en kudde och sätta på punkt eländet när han sover och att sluta laga mat till ungen. Liksom för att se vad som händer. (Dessa tankegångar får mig att undra lite över huruvida alla mödrar där ute i världen känner eller någonsin har känt likadant? Hemska tanke... Låt oss aldrig diskutera detta ämne igen. Vi vill nog inte veta svaret.)

However, lesson learned: Jag ska aldrig sträva efter att bli mamma. Det är jobbigt och ouppskattat. Inte heller ska jag sträva efter att ha ett nio till fem-jobb. Det är jag alldeles för trött för. Jag ska bli något annat. Vad det än må vara så har jag inte riktigt kommit på vad det är än... Men det kommer väl! Som Felix Röd brukar säga.