peach melba och moderskänslor

Det har stått en ciderburk i mitt kylskåp ett tag nu. Någon lämnade kvar den efter nyårsmiddagen, och därefter har den bara fått vara ifred där. Inklämd på sin låga hylla mellan falukorv, keso och prästost.

 

Den här ciderburkens existens har liksom smygit sig på mig under veckan som gått. Från att vara bortglömd och värdelös har jag börjat inbilla mig att den kastar hoppfulla, söta blickar efter mig varje gång jag öppnar kylen för att ta fram någonting annat. Att den har stora mörka ögon som en nygråten bebis-pokémon och inte vill något hellre i hela världen än att bli uppmärksammad av mig. 

"Drick mig!" säger den. "Jag är färgglad och söt och läskande har ett mysigt namn som får en att bli alldeles rödkindad och sprallig och rosaluddig inombords! JAG VET ATT DU VILL HA MIG, SÅ TA MIG! JAG BER DIG!"

Så lördagen till ära har det till slut blivit burken och jag. Jag och burken.
Vi lyssnar på Fake Blood tillsammans innan jag beger mig iväg på middag hos Karl.
Dock har jag redan blivit lite fäst vid den redan. Den är ju trots allt väldigt färgglad och söt, nästan så bedårande att mina moderskänslor får lite dåligt samvete av tanken på att jag snart måste gå och således lämna den stackaren ensam igen...

Kanske smusslar med mig den till Kalle sen.