Alltså…
Apropå frukter med personlighet.
Så måste vi börja blogga nu. Vi inte kan ha det såhär. Vi kan inte inbilla oss att vi håller oss uppdaterade om varandras tillvaro enbart genom en Facebook-flipout i veckan och något enstaka Skype-samtal när våra scheman går ihop. Det funkar inte så.
Du vet det och jag vet det. Alla vet det inte, men de borde de göra. Shame on them.
Allvarligt har ju de här planerna funnits sedan tidigare, bara i en annan skepnad än de nu tar form. Men om du nu skulle sätta dig på tvären, korsa armarna framför bröstet och muttra “Varför?” är iallafall en konkret ursäkt/förklaring till det här att jag på eget håll har gjort otaliga försök till att starta en personlig blogg (igen) men misslyckats löpande (igen) för att jag (igen) inte lyckat upprätthålla någon kontinuitet. Summan av kardemumman: uppdateringarna blir få, jag tappar bort mig själv och min idé blir en fet jävla pannkaka som inte är god oavsett hur mycket hallonsylt man öser över den.
SÅ.
Den fenomenala grundtanken är att du ska blogga som du och att jag ska blogga som jag. Men om du inte skulle vilja så finns iallafall jag, och din roll blir då helt enkelt att bara läsa (vilket du inte kan totalvägra, det vore väldigt oetiskt av dig som vän). På så sätt kan vi alltså upprätthålla en kontinuerlig lägesrapportering om varandras liv (ditt Washingtonbrus och mitt Stockholmsbrus) samtidigt som vi får utlopp för vår kreativitet.
För det måste vi, det har vi konstaterat.
Om inte blir den här världen alldeles för underberikad.
Det här är lite lustigt: efter allt planerande och dividerande och funderande och upprepande dunkningar av min hjässa i väggen landar det hela i att jag hux flux skapat den här sajten med hjälp av ett standard-tema (jag ber dig att inte kommentera designen, för om jag börjar få prestationsångest i den änden kommer det här förhållandet inte att funka) i wordpress samtidigt som jag dricker en latte (en syndigt krämig men hiskeligt dyr sådan) på Espresso House under NK.
Herrens vägar äro outgrundliga.
Så med denna latte, några kaksmulor och Sergelgångens randiga golv som vittnen förklarar jag härmed vår blogg öppnad.
Fridens!
Apropå frukter med personlighet.
Så måste vi börja blogga nu. Vi inte kan ha det såhär. Vi kan inte inbilla oss att vi håller oss uppdaterade om varandras tillvaro enbart genom en Facebook-flipout i veckan och något enstaka Skype-samtal när våra scheman går ihop. Det funkar inte så.
Du vet det och jag vet det. Alla vet det inte, men de borde de göra. Shame on them.
Allvarligt har ju de här planerna funnits sedan tidigare, bara i en annan skepnad än de nu tar form. Men om du nu skulle sätta dig på tvären, korsa armarna framför bröstet och muttra “Varför?” är iallafall en konkret ursäkt/förklaring till det här att jag på eget håll har gjort otaliga försök till att starta en personlig blogg (igen) men misslyckats löpande (igen) för att jag (igen) inte lyckat upprätthålla någon kontinuitet. Summan av kardemumman: uppdateringarna blir få, jag tappar bort mig själv och min idé blir en fet jävla pannkaka som inte är god oavsett hur mycket hallonsylt man öser över den.
SÅ.
Den fenomenala grundtanken är att du ska blogga som du och att jag ska blogga som jag. Men om du inte skulle vilja så finns iallafall jag, och din roll blir då helt enkelt att bara läsa (vilket du inte kan totalvägra, det vore väldigt oetiskt av dig som vän). På så sätt kan vi alltså upprätthålla en kontinuerlig lägesrapportering om varandras liv (ditt Washingtonbrus och mitt Stockholmsbrus) samtidigt som vi får utlopp för vår kreativitet.
För det måste vi, det har vi konstaterat.
Om inte blir den här världen alldeles för underberikad.
Det här är lite lustigt: efter allt planerande och dividerande och funderande och upprepande dunkningar av min hjässa i väggen landar det hela i att jag hux flux skapat den här sajten med hjälp av ett standard-tema (jag ber dig att inte kommentera designen, för om jag börjar få prestationsångest i den änden kommer det här förhållandet inte att funka) i wordpress samtidigt som jag dricker en latte (en syndigt krämig men hiskeligt dyr sådan) på Espresso House under NK.
Herrens vägar äro outgrundliga.
Så med denna latte, några kaksmulor och Sergelgångens randiga golv som vittnen förklarar jag härmed vår blogg öppnad.
Fridens!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar