Idag läste jag färdigt en bok om en man på Irland. Det tog en stund innan jag insåg att det var just ifrån Irland han var, de första sidorna läste jag fullständigt övertygad om att jag tappat konceptet - kunde jag inte längre engelska, he-re-gud vad detta gick långsamt, vad fan säger karln?! - innan jag såg ”Dublin” på en rad och blev tacksam över att jag inte var dum i huvudet. (Parentes: det undrar jag nämligen allt oftare, men det samtalet ska vi inte ha idag).
Boken går ut på att mannen berättar om sitt liv genom att under en kväll sitta i en bar och skåla för fem personer som betytt mycket för honom: sin döde bror, sin autistiska svägerska, sin dödfödda dotter, sin son och sin fru som gått bort för två år sedan. Du hör ju. Det är rått och gripande och vardagligt i ett och man gråter och man ler om vartannat.
Spoiler alert: efter alla skålar avslutar han sitt liv. På sista sidorna spelar han in ett meddelande till sin son som säger allt han aldrig tidigare vågat säga under sitt stoiska liv (jante var bara förnamnet, I tell you) (även om temat kanske är lite gjort var det så rått, så välskrivet!) (här hade jag alltså mascara och snor i hela ansiktet och hulk-grät i soffan så att mamma till och med kände sig nödgad att fråga om det hänt något).
”When all is said” av Anne Griffin. Du borde läsa den.
MEN det var tbh inte det som fick mig att hitta tillbaka hit efter mer än 6 år (!) (låt oss inte ens börja gå igenom alla sjuka saker med det). Det var författarens tack. De tre små sidorna där längst bak efter de första 264. Vem läser det ens? Vem bryr sig? Inte jag, aldrig. Förrän idag. Hon listade alla personer och familjemedlemmar och mentorer och kollegor och studiekamrater vid skrivarskolan och förläggare och husdjur (på riktigt!) och andra allsköns människor som hjälpt henne få klart den här fantastiska boken jag precis läst. Och vet du vad det fick mig att tänka?
Det fick mig att tänka att om man ska skriva en bok en vacker dag så kan man inte bara sitta på sin lilla röv och tro att man 1) ska klara av att skriva en bok helt själv eller 2) ska klara av att skriva en ok utan att skriva.
Därför sker nu detta. Ett första inlägg på 6 år. Fler ska komma, tänker jag. För jag tänker nämligen att vi ska återuppliva det här forumet. Kittlande, eller hur? Och då har jag inte ens nämnt det bästa: att eftersom blogg som fenomen är så 2012 behöver vi inte ens bry oss om att någon annan än vi behöver läsa det - vi gör det alltså bara för oss själva. För ärligt talat, hur ska någon av oss annars kunna skriva en bok?
Efter att jag satt punkt för denna mening ska jag posta detta, skicka länken till dig och med ansiktet halvt gömt i händerna hoppas på att du är game.
(snälla var det)
(punkt)
